Vissa människor är som möten i mörkret.

Man har precis hittat rytmen, de vita sträcken flimrar förbi. Som en vals. Bara aningen ur takt med reflexstolparna. Extraljusen slickar asfalten, ger dikesrenen kontrast, nuddar träden.
Ögonen vilar.

Då. Två knivskarpa ljuspunkter som tvingar sig in i blickfånget. Växer. Kommer närmare. Allt starkare.

Blicken försöker värja sig, vända sig bort. Men så fan att det går. Tittar man för långt åt sidan kör man ju i diket. Det är bara att möta ljuskäglan, hoppas att den snabbt passerar. Hålla tummarna för att den inte stannar mitt i korridoren och vill snacka.

……………………………………………………………………………………………………………………………….