”Din dotter är borta.”

Måste vara ett av de värsta besked en mamma kan få. Jag fick det i dag.

”Din dotter är borta.”

Mitt lilla hjärta, borttappad på skogspromenad. En ensam ledsen liten flicka, bara tre år, på en skogsväg. Säger: jag plockade blommor, och så var alla borta. Jag ropade på mamma, men ingen var där.

En timme. Först då ringde någon mig, först då ringde någon polisen. En timme. Mitt hjärta, ensam, liten och förtvivlad. Borttappad.

Rakt ut skrek jag. Pulsen stannade – tvärstopp – för att sedan skena okontrollerat. En läderrem hårt åtdragen runt halsen. Yr. Panik. Nu vet jag vad panik är. Tio, kanske femton, minuter när allt bara var kaos. Jag körde bil, men minns inget av vägen. Bara varje skräckscenario som sinnet målade upp. Varje bild av mitt hjärta, ensam och rädd på en skogsväg.

Sen ringde telefonen. ”De har hittat henne”. Då blev jag arg.
Hur fan kan man tappa bort mitt hjärta?

……………………………………………………………………………………………………………………………….