Det är ju fint att folk engagerar sig för det som är viktigt. Brinner för något. Tar tag i saken.

För de gör väl de som går med i en ”cause” på Facebook? De vill stoppa den globala uppvärmningen, vill stödja kampen mot bröstcancer, vill bekämpa patriarkatet. De tar tag i saken. Eller? Jag har noterat av få av dem tar steg nummer två: att skänka pengar till Saken.

Jag har fått flera inbjudningar att ”joina” en ”cause”. De är alla (nästan) behjärtansvärda. Men hittills har jag alltid tackat nej. Trots att det är så enkelt att klicka ja. Eller just därför. För vad betyder det om jag klickar i ja-rutan? Att jag bryr mig – troligen. Att jag engagerat mig – knappast. Att jag tagit tag i saken – inte alls.

Att klicka ja känns lite som självbedrägeri. Som ett försök att köpa ett bättre samvete med ett klick, att visa upp ett gott ansikte för världen. Till intet förpliktigande. Bara bling-bling, utanpåverk, inget innehåll.

………………………………………………………………………………………………………………………………