Höstvete förvirrar min tidsuppfattning. Höstraps också.

Jag vill att höstens och vinterns åkrar ska gå i grått, grått, grått. Med några rafflande inslag av lerbrunt och vissetgräsbeige. Eller vitt. Om det nu nödvändigtvis måste falla flingor från himlen.

Men saftigt grönt. Nej. Sånt ska spira på våren, i maj månad – inte vid decemberslut. Ändå ger mig naturen (eller snarare bönderna) gröna fält mitt i vintern. Vetestråna som slickar fårorna ser visserligen trötta ut. Slokar lite. Men de är gröna.

Irriterar blicken. Mina ögon vill vila från växande spannmålsgrönt. Vila i välmatchade jordfärger. Vila i tristess.

……………………………………………………………………………………………………………………………….