Vårhårt solsken utan värme. Men sinnet jublade. Tills jag nådde första rakan och mötte vinden ansikte mot ansikte. Efter tre kilometer valde jag skogen, skyddad från motvind. Fastfrusna älgspår på stigen utmanande fötter och vrister. Det gjorde de istäckta vattenpussarna och det toviga fjolårsgräset oxå. Men terränglöpningen gav långpasset välbehövlig variation.
Stängde av musiken och lyssnade på varje stegs möte med den frostiga marken. Jagade solfläckarna som silats mellan trädstammarna.
Tillbaka på asfalten behövde tassarna inte längre ögonens hjälp. Sinnet fick vila och steget blev längre. Njutbart till en början, men för ovanlighetens skull tog monotonin ut sin rätt. Hittade inte det mentala tillstånd där kropp och själ tycks bli ett. Det som motiverar mig att springa. Istället fick jaget tvinga benen framåt.
När fyra kilometer återstod gav övertalningen resultat. Hittade flytet igen och sprang trött men nöjd hem. Möttes av doften av Boeuf Bourguignon.
Runda: Segla – Upplandsleden t. Kynge – Basta – Sundby- Hedsta – Upplandsleden t. Hällsta – Säby – Veckholm
Sträcka: 18,5 – 19
Tid: 113
……………………………………………………………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Låter så härligt. Frostnypt terräng… Gillar faktiskt hur det smakar i munnen. Det är nåt visst med att springa på vinterhalvåret.
Jag gillar vinterlöpning – bara jag slipper snö och is :-). Hur tvetydigt är inte det. Årets vinter i Mälardalen passar mig perfekt. Ett par minusgrader och barmark.
Jag tycker om vinterträning också, fast mest om man får chansen att göra det under de få timmarna dp det är ljust på vinterhalvåret.
*funderar*
Vad tror ni – kan en av anledningarna till att man gillar vinterträning vara att man känner sig lite extra duktig?
Typ: ”Det är kallt, det är mörkt, det är blött, det blåser – men jag springer minsann ändå. Attans va´ jag är bra!”
Just den känslan av självberöm infinner sig ju mindre ofta en ljum julikväll när man tassar fram i solnedgången längs en torr grusväg och lyssnar på syrsor.
Det ligger definitvt i nånting du säger. Men jag tror också att det är ett sätt (i varje fall för mig) att besegra den överhängande vinterdepressionen. Om man springer och känner sig duktig så kan det det vara hur jädra trist och kallt och ruggigt som det vill där ute. Jag är varm o go och mår bra ändå. Ha! Jag skall besegra skittråkiga och ångestframkallande Januari med långa sköna LSD-pass och VO2-max-intervaller! Eller?