Märkligt. En enda person kan förstöra hela nöjet med innebandy. En suckande karl. Som himlar med ögonen över andra misstag. Tycker sig själv vara felfri.
Så felfri att han själv inte behöver springa. Bara stå och vänta på den perfekta passningen. Vilket innebär att bollen ska träffa klubb-bladet. Mitt på ska man slå. En decimeter snett och karln står kvar. Lyfter på ena ögonbrynet. Både självgod och lat.
Och som dessutom tar spelet på allvar. Drar aldrig på munnen. Urusel förlorare därtill.
Arg är jag. På karlsloken. Och på mig själv som låter mig provoceras. Vore det inte för att jag redan rusat runt som en galen ekorre i 60 minuter skulle jag springa bort ilskan längs landsvägen. Nu tröstäter jag istället.
…………………………………………………………………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Mitt tips: Sluta med innebandy! Livsfarlig sport 😉
Nä, bara skoja. Jag har dock aldrig riktigt gillat att kuta omkring med en bandyklubba i en svettig gympahall. Kanske för att jag är 194 cm i strumplästen och känner mig som en fällkniv på en innebandyplan. Konstigt nog har jag aldrig fått den där fällknivskänslan i en squashhall.. Nåja, det är kanske nåt kemsikt. Innebandy och jag går inte ihop, helt enkelt.
Lata, sura och självgoda innebandysnubbar skall bara skrattas åt och ignoreras (lättare sagt än gjort när man börjat reta sig…).
Kör hårt!
Hmmm, var blev min kommentar av?…
Anyway, det viktigaste i mitt inlägg var att sura, uppblåsta, självgoda och lata så kallade innebandy-typer skall skrattas åt och ignoreras! Kör hårt!
Ditt inlägg råkade tillfälligt hamna i limbo, råkade höja säkerhetsnivån på mina kommentarer till en rent löjlig nivå. Värre än SÄPO. Inte illa ment. Jag är inte så haj på WordPress finesser. 🙂
Märkligt detta med innebandy. Egentligen borde jag verkligen inte tycka att det är roligt. Jag har nämligen noll bollkänsla. Kutar mest omkring och irriterar alla andra. Viftar rätt vilt med klubban. Finns alltså en risk att innebandysurisen är lika arg på mig som jag är på honom. 🙂 Men jag har i alla fall roligt! Spelet är mest på skoj, du vet, fredagsnöje med arbetskompisarna för att avsluta en jobbig vecka. Bandy och bastu funkar fin-fint!
Och jag har aldrig upplevt någon fällknivskänsla (målande uttryck ;-)) Men så är jag också 40 centimeter (!) kortare än du. Ibland blir jag så avundsjuk på er med långa ben, ni spar ju så många steg per kilometer…