I den ekande hallen väntar de. Hon och han. Han och han. Händer som nervöst smeker en kjol till rätta, spänt fingrar på slipsknuten, putsar bort osynligt damm från byxor i läder. Fuktiga handflator. Fokuserad väntan i det regntunga ljuset som faller in sidledes genom Stadshusets fönster.

Innanför den tunga ekdörren avges korta, koncisa löften. För livet. Äktenskapslöften på löpande band. Skulle ha kunnat kännas industriellt, men gör det inte.

För de som stiger ut ur rummet är så lyckliga. Lättat och rörande lyckliga. Byter varma, nästan blyga, blickar. Går hand i hand nerför den nötta, breda stentrappan. En försiktig kyss bakom balustraden, där de tror att ingen ser.

Allra vackrast är paret i skinnbyxor och kritvita skjortor. Skor med stålhättor. Snaggat hår. En tatuerad orm på ena armen. Ställer upp för fotografering mellan innegårdens kolonner. Tar av sig mc-jackorna trots regn och isande vindar. Kryper in mot varandra. Söker – och får – värme. Och en kyss. Medan regnet gör skjortorna transparenta. Lika genomskinliga som deras ansikten. Avslöjar kärleken.

 ……………………………………………………………………………………………………………………………