Morgontimmen är en gammal dam.
Nysnön ligger som sirligt knypplad spets över mörkbruna leråkrar. I motljuset gnistrar nattens regndroppar, biljanter i tallarnas hårnät. Soldiset målar naturen spröd som pergament, tunnt likt åldrad hud. Ekarnas grenar blir knotiga fingrar, kärvt böjda efter år av slit.
Det doftar rosenvatten och hårläggningsvätska. Men det kanske bara är spolarvätskan?
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Snön som smälte idag fick vattenet att reflektera den obarmhärtiga solen. Min hjärna klövs i två, ett glatt ylande tjut av vårglädje, den andra förbannade den synaptiska smärtan av fotonexplotionen innan för ögonen. Tar på mig solglasögonen. Även rosor täcks över på våren 🙂
Märkligt med behovet av solglasögon. Just använder jag inga trots att solen lyser rakt in i ögonen när jag kör till jobbet. Som om kroppen inte kan få nog av solen.
Nästa väcka lär jag svära som en borstbindare och rafsa runt i biln på jakt efter solskydden. Och så slutar det med att jag klämmar fast Elsas pytteglas på nosen. 🙂