Har en märklig respekt för intervallpass. Gruvar mig alltid lite extra. Knyter, och knyter om, skorna. Idag dansade lite snöblandat regn i grådiset – gjorde det inte mer lockande att ge sig ut.
Men jag kom iväg. Orkade inte tio, men väl nio, intervaller över 300 m. Eller. Egentligen har jag inte en blek aning om hur långa de där intervallerna blev. Jag sprang i 80 sekunder och vilade gående en minut däremellan. Gissar att några blev längre än andra. Och sannolikt krympte de mot slutet.
Benen var inte riktigt med på noterna. Kändes lite tröga, trots koordinationerna. Pulsen letade sig långsamt upp mot 178 under sista vändan. Övriga höll den sig envist på 174.
Jag brukar oftast springa mina kvalitetspass på kvällstid. Mörkt. Och ensamt. Idag gav jag mig iväg strax efter lunch. Samtidigt som hälften av Trögdens invånare begav sig in mot stan´. Landsvägen förvandlades till rena autostradan.
Att synas gör mig pinsamt självmedveten. De som passerar ser mig ränna som en galning för att sedan plötsligt börja promenera. Inbillar mig att de skadeglatt tänker ”jojo, kolla vad hon försöker stajla, och så orkar hon inte. Vilken tönt.” För att försöka se proffsig ut tittar jag ideligen på klockan. Som om det skulle göra det hela mindre patetiskt…
Runda: V. Väppeby – korta intervaller 9*80 sekunder – nedvarvning
Sträcka: ca. 9
Tid: 50
……………………………………………………………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Jag tror att de tänker ”wow, vilken tjej, och vad fort hon springer”! Faktiskt 🙂 Bra gjort att bemästra psyket och ge sig ut, jag känner precis som du ett mentalt intervall-motstånd.
Sträck nu på dig, ge dig en klapp på axeln och var STOLT över att du springer snabbare än dina grannar ens orkar drömma om 😉
Hihi, man kan ju alltid hoppas! Fast jag tror de tycker jag är smått galen… 🙂
På ett sätt har dom ju rätt; du är sådär skönt galen som alla marathonlöpare är 😉 Det är enbart en komplimang 🙂