Svagt efter gröten

Gymmets maskiner gör mig sällan särskilt inspirerad. Idag var de rent skrämmande.  Jag kastade en blick på dem. Såg inte en sittande bröstpress, en axellyften och ett ryggdrag. De liknande snarare medeltida tortyrredskap.

Allt på grund av energibrist. Var så mätt av morgonens grötportion att jag glömde förmiddagsmackan. Inte så klokt. Upptäckte redan på löpbandet att jag skulle ha väntat med gymbesöket tills efter lunch. Den röda varningsskyltens uppmaning ”if you feel dizzy” kändes plötsligt relevant.

Men nu råkar jag vara av det envisare slaget (åtminstone ibland). Fixade det planerade passet. Sen kutade jag som en iller den halva kilometern till jobbet. Åt lunchlådans lasagne halvljummen. Mikron tog sån evinnerlig tid på sig.

……………………………………………………………………………………………………………………………

Annonser

8 thoughts on “Svagt efter gröten

  1. Man lurar sig på mättnadskänslan ibland… Och på hungern också, ljummen lasagne är sällan så gott som när man är vrålhungrig.
    Du har ju visst tävlingsinstinkt! Den sitter i envisheten 😉 Bra jobbat 🙂

  2. Men jag är också rätt anarkistisk. Springer helst och mest ikapp med mig själv. Och som gammal anarkist måste jag göra revolt ibland. Kanske är det därför jag springer intervaller utan exakt uppmätt sträcka? Då blir det inte en kamp mot klockan eller mot andra, utan enbart en kamp mellan mig och min kropp.

  3. Självklart! 😉
    Har snott ett klockrent citat ”en äkta anarkist springer bara ikapp med sig själv”.
    Ungefär så långt mina anarkistiska ambitioner sträcker sig. Fast jag gillar Kropotkins tankar om inbördes hjälp. I polemik mot Darwin.

  4. Och ändå tänker du springa maraton. Det går väl ändå ut på att tävla med andra? Eller ser du det hela som ett stor kollektiv som tillsammans vill nå samma mål?
    En sån inställning skulle aldrig funka för mig. Om jag inte kan tävla finns det ingen anledning att träna heller.

  5. Tävlar gör man definitvt i ett marathon. Mot sig själv, mot den förmodade smärtan, mot eventuella negativa tankar om att det här kommer jag kanske inte att klara osv, osv.

    Om man sprungit tidigare kanske man tävlar mot sina tidigare sluttider.

    Men att man tävlar mot andra i ett lopp som t ex Stockholm Marathon har jag faktiskt aldrig tänkt på. Kanske beror det på att jag aldrig sprungit ett stort lopp tidigare och aldrig fått uppleva känslan att springa med en massa människor runt mig. Inte vet jag, men det som snurrar i huvet under mina träningspass är definitivt inte att jag gör detta för att slå (springa fortare) än andra i något framtida lopp.

  6. Är helt inne på Benets linje här. Visst finns det massor av saker att tävla om – eller besegra – i ett marathon.

    Men att det skulle handla om att springa snabbare än andra har inte föresvävat mig. Att försöka klå andra ligger långt, långt ner på min prioriteringslista. Nästan på Marinergravens botten.

    Faktum är att tanken på ett kollektiv som gemensamt strävar efter ett och samma mål inte är så dum. Man får definitvt extra styrka av att springa tillsammans med andra. Jag klappar gärna medlöparna i ryggen och peppar lite om de ser hängiga ut. Inte så smart om jag vore ute efter att klå deras tider…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s