Käkmusklerna har stelnat. Stramar lite. Bara för att jag log. Som en imbecill. Hela joggingturen.
Kunde bara inte låta bli att le fånigt. Smila och bromsa. Hela jaget ville skratta högt och trycka på i full fart. Det var ju så härligt!
Men jag lyckades låta vettet styra, hålla joggingtakt. Inte värt att utmana virus och baciller. Jag hostar ju fortfarande. Och småsnorar lite. Kanske frestar jag ändå ödet, men jag stod helt enkelt inte ut längre.
Just nu är jag hög på löparlust. Håller tummarna för att glädjen håller oxå i morgon.
………………………………………………………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Passar på att hålla en extra tumme jag med!
Haha, den känslan känner jag igen. Man springer och småskrattar mest hela tiden och vill bara trycka på så att det sprätter i gruset… 😀
Vad härligt att du är tillbaka!
Men vad härligt! Jag ler bara jag läser om din runda. Jag tror det kallas löparglädje… 😉
Kändes helt underbart att kroppen svarade. Jag hade mina tvivel innan, benen var så tunga. Men sen fick de energi minsann! 🙂
Så nu är jag på g igen! Men jag lovar att ta det piano ett par pass till innan jag slänger in någon kvalitet. Hostar och snorar lite, lite fortfarande.
Ja, det låter klokt. Men vad härligt 🙂 Lycka!