Rena berg-o-dal-banan. Förra passet jublade jag, idag gick inget som det skulle. Benen knådade vetedeg istället för att kyssa asfalten.
Trist var det också. Ville verkligen inte springa. Inte alls. Ville bara vända hem. Uttråkad.
Lyckades väcka löparanden ett par korta kilometrar genom att styra in i skogen. Men inte ens det fick kropp och själ att sjunga. De spelade bara skalor. Do, re, mi. Måttligt roande.
Runda: Säby – Upplandsleden till Millis – Veckholm – Ål – Ö. Väppeby
Sträcka: ca. 14
Tid: 82
Hastighet: ca. 6:05
……………………………………………………………………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Men du springer! Eller hur!? Du ligger inte nerbäddad och yrar i värsta feberdimmorna längre.
Löpglädjen kommer åter, det vet du. Du kommer att vilja kyssa både asfalt och annat vid nästa pass, tror du inte?
Det är i alla fall härligt att läsa att du är på benen igen, med eller utan runners high 😉
Tack Benet! Jag behövde sannerligen lite perspektiv, liiiite mycket klagomur bidde det allt. 😉
Jag sprang ju faktiskt! Och nu käkar jag upp dotterns kvarlämnande lördagsgodis. Tröstäta funkar fint.
Man får klaga när det bär emot. Iallafall lite 😉 Och du gav inte upp och gick hem utan sprang hela passet! Bravo 🙂
(som en parentes kan tilläggas att jag ofta efter sjukdom/uppehåll har en lätt ”förstarunda” medan den andra är tvärtung, märkligt nog)
Aha! jag håller tummarna för att min form följer samma mönster. Skulle egentligen ha sprungit ikväll, men… Det öser ner snöblandat regn…
Faktum är är jag fuskade lite ovan, skulle egentligen ha sprungit ett långpass. Men jag iddes inte… 😦