I dag försvann flera kilometer av löparrundan. Ur medvetandet alltså. Eller rättare sagt, de passerade utan att medvetandet reagerade. Blir lätt så när sträckan jag springer sprungits otaliga gånger tidigare. Som att vandra på det egna trägolvet. Bräda nummer tre från väggen räknat knakar, liksom näst nedersta trappsteget. Bäst att undvika tidigt om mornarna, när man inte vill väcka ett litet skrutt.
Fortfarande småsnorig och däbbd i nosen så jag avstod att köra de tusingar som Szalkai planerat. Trippade en mil i lagom såsigt tempo istället. Lite snabbare mot slutet när solen obevekligt sjönk under horisonten och det enda som syntes av rådjuren var bakändornas vita fläckar.
Runda: Säby – Hedsta – Tomta
Sträcka:10,5
Tid: 61
Hastighet: 5:50
……………………………………………………………………………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Jag gillar de passen, när kilometrarna flyger iväg.
För hoppningsvis är jag så bekant med Stockholms gator att samma fenomen uppstår i slutet av maj!
Bra beslut att ställa in. Halvkrasslig och tusingar är inte att rekommendera.
Jumper berättar, att när han springer minns han oftast den första kilometern, men de senare fastnar allt sämre i hjärnan. I början noterar han väder, form, skador, fart, löplust och de första 500 meterna tar en evig tid, men efter 17 km rinner tiden iväg utan att sätta spår, om han inte möter en björn och/eller ramlar.
Ditt komprimerade inlägg är för övrigt en riktig pärla!
Nix: Vore minsann trevligt om åtminstone halva sträckan försvann i dimmorna… Och Västerbron – båda varven. Den är jag småskraj för.
🙂
Ibland har jag mina kloka stunder, men jag oroar mig lite för att jag ligger efter med snabbhetsträningen.
Asgam: Tack för komplimangen! Hälsa Jumper att han är lyckligt lottad. Efter 17 kilometer börjar min kropp registrera saker igen – och då kan det bli riktigt tungt…
Du skriver så underbart! Visst är det skönt när ett par kilometer bara försvinner i farten. Det gör det på maran när man tittar på folk…och hör handklapp och hejarrop (även om det känns som om turen på Djurgården är en mara bara den, för den är så grymt tråkig! Dessa kilometer känns.)
Du skriver så underbart! Visst är det skönt när ett par kilometer bara försvinner i farten. Det gör det på maran när man tittar på folk…och hör handklapp och hejarrop (även om det känns som om turen på Djurgården är en mara bara den, för den är så grymt tråkig! Dessa kilometer känns.)
Vilken skön runda, när allt bara flyter 🙂
Västerbron ska du inte oroa dig för, det är Djurgården som är jobbig. Jag håller med Mia helt och fullt där… Men det kommer att gå bra, du är väl förberedd för det som komma skall 🙂
Tack Mia! Och välkommen hit!
Damerna tycks vara överens om Djurgården, jag som tyckte det lärt vackert att tassa där…
Ska bli spännande att springa med publik runt banan, har bara upplevt spridda publikskurar hittills. S:t Eriksloppet t.ex.
Lyckligt lottad? Jag?
Javisst, men inte som sån här maratonlöpare eller vad det heter. Om jag springer i dvala vid 17 kilometer, är jag desto tröttare efter 21. Efter 31 (igår) mår jag som jag förtjänar och tänker att ”inte en meter till”, än mindre 11195, och från den stunden (och några timmar framåt) begriper jag inte längre varför jag anmält mig till det där fåniga loppet, vad det nu heter.
(Varför besudlar jag din fina blogg med detta post-långpass-depp?)
Jumper: du är så välkommen att ”besudla” min blogg…
Men hallå, du fixar ändå 31 K! Och ger dig ut igen för samma självspäkning, när kroppen och knoppen glömt. (?) Det är det som gör dig till en sjujäkla löpare!
Själv har jag aldrig ens nått upp i 30 K, 27 är rekordet. Det gick iofs fint – men det är en bra bit kvar om man ska klara det fåniga loppet…
”En sjujäkla löpare”, det ska jag skriva upp (vilket jag just gjorde). Tack!
Jo jag ”fixar 31 km” (i lördags dock med 1,6 km promenad) och förhoppningsvis 32,5 km (till Västerbron andra varvet), men det vore kul att ha något milligram löplust kvar där. För varje långpass hoppas man att ”hata-maraton”-gränsen ska ha flyttat sig några kilometer bort. Lyckligtvis är det tillåtet att gå. Under mitt maraton 2006 upplevde jag ”walkers high” på Norr Mälarstrand efter 35 km.