Ibland är man bara FÖR fånig.
Har precis nått backens slut. Hade tänkt vila ett par sekunder inför nästa rush uppför. Men då ser jag en ljuskägla träffa granskogen på backkrönet. Bil på väg. Jag sparkar genast iväg. Plötsligt snabb som en gasell. Rusar med geparden i hälarna hela vägen upp. Lägger på ett par meter extra också. Då hinner bilens bakljus försvinna bakom kröken.
Fast just ikväll narrades jag inte så farligt. Levde nästan upp till bländverket. Kände mig som ett snabbt hjortdjur på savannen. En gasell utan smärtor i vaden dessutom.
Runda: Uppvärmning – löpskolning – 15 minuter kortbacke (100 m) – nedvarvning.
Sträcka: 7-8 kanske
Totaltid: 48
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Du är för rolig…
Men visst tassar man på lite extra då det kommer folk. Helt omedvetet i vissa fall. Inbyggd fåfänga?
Skönt att smärtan i vaden gett med sig.
Kanske borde jag se till att alltid träna i rusningstrafik? Skulle ge betydligt högre kvalitet på kvalitetspassen. 🙂
Nog är det skönt att smärtan försvunnit. Men det stramar fortfarande. Mer idag. Hade tänkt mig ett lunchpass, men det får bli i morgon istället. 😦
Jamen visst måste man liksom öka lite när man får uppmärksamhet? Jag känner igen mig iallafall 😉
Vad härligt att smärtan försvunnit, jag håller tummarna för att den inte återkommer på en evighet heller! Efter ett backpass kan vaden gott få strama lite, mina ben stramar överallt…
Karin: efter ditt masochistpass med Linnea är det ett smärre under att du kan gå överhuvudtaget! 😉
Jag blir så inspirerad av din styrka och energi!
Låter som ett vinnande koncept. Från och med nu ska jag köra alla backintervaller i Götgatsbacken en sen fredagseftermiddag när det är knökfullt med folk på barerna för AfterWork. Herre-min-skapare vad det skulle imponera!
Haha!
Och samtidigt får du tillfälle att vässa armbågarna inför första kilometrarna på SM. Kan ju inte bli bättre!