I morgon smäller det på Lidingövägen. 17999 löpare ger sig av ut på den 42 195 meter långa banan. 17 999, inte 18 000. För jag startar inte.
Det känns.
Helt ok.
På en vecka har jag förlikat mig med tanken. Känner mig märkligt tillfreds. På samma sätt som när jag lyckats undvika en möjlig otrevlighet genom att ducka i tid. Den känslan oroar mig lite.
Jag är nöjd övre att inte behöva ha magen full av hysteriska fjärilar, över att kunna sova lugnt i natt, över att inte behöva tvinga min kropp att springa drygt fyra mil i dallrande värme.
Jag hoppas att det bara är ett sätt att trösta mig själv. Lindra tomheten. Om inte blir det svårare än jag trott att hitta motivationen igen. Och löpningen. Båda gömmer sig. Och jag är usel på att vara letaren i kurragömman.
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Jag tror inte att du behöver leta. När kroppen och själen landat efter bakslaget så infinner sig motivationen ändå. Ha en skön lördag och njut av värmen 🙂
Tråkigt att läsa men säkert vet du vad du gör. Har varit kul att följa din (litet underfundiga/poetiska) blogg. Hoppas att du hittar nya löparmål. //Mattias
Lyckost dig som slipper springa! Sådana maratonhädiska tankar tänkte jumper i morse. Fast om jag känner honom rätt, slänger han nog lika fullt in en ny anmälan när loppet är över. Samlingen före start och de de första kilometerna brukar vara värda avgiften. Ses den 30 maj 2009, hälsar han. Och kanske redan till Stockholmshalvan i höst.
Karin: Tror jag ska springa i kväll! Jag hade det så skönt så i helgen, svalt och mysigt framför tv:n… 😉
Men såg inte till några kända ansikten. Jag tror ni sprang för fort!
Mattias: Tack för berömmet! Det var verkligen tråkigt att se sitt stora mål försvinna i en halsfluss, men jag spånar som bäst på nya utmaningar.
Butlern: När termperaturen sakta steg i lördags kände jag faktiskt riktigt lyckligt lottad.
Hälsa Jumper att vi säkert ses till hösten, om inte på halvan så kanske i lervällingen på Lidingö?