Han berättade ett halvt livs historia för kassörskan, mannen i kön framför mig. Om sin svårt sjuka fru. Dottern som bodde utomlands.  Blicken under vita buskiga ögonbryn ledsen. Tyngd av ogråten sorgsenhet. De knotiga händerna masserande varandra.

-Hoppeligen, får vi en sommar till, sade han.

Hoppeligen. Kan det sägas vackrare?

………………………………………………………………………………………………………………………………………………..