Romantik och gröna bönor

1800-talets naturromatiker kan gå och dra en dramatisk solnedång över sig. Här kommer fröken Bureborn! Jag gillar mörkret under högväxta granar, där fötterna sjunker ner i mjuk, grönskimrande mossa. Där lukten av fuktig skog går att ta på med sinnet, och ingen hör en kotte falla. Och så möts jag av detta:

Det moderna skogsbruket har kapat och knaprat i mina tassemarker.  Springande på knastertorra mossrester inser jag att jag vurmar även för annat som passar dåligt med ”effektivt” bruk av skog och mark. Ogräs till exempel:

Ack och ve. En sån bakåtsträvande typ. Gillar alla typer av ruiner också.

Träffsäker symbolik för en romantiker som jag. Naturens seger över tekniken.

Håller tummarna för att jag inte ruinerat nåt i den egna kroppen under dagens pass. Första längre rundan på x antal veckor (fler än jag vill räkna). Första halvtimmen var tung, andra okej, tredje helt j-la underbar! Flöt fram genom kvällningen på fötter lätta som svandun.

Bara jag nu inte ökat på kilometerantalet för snabbt. Vänster hälsena gör sig nämligen påmind. Faktum är att den skriker så högt att jag försökt täppa till käften på den med en påse haricot verts inlindad i rödrutig kökshandduk. Och vad är det för märklig knöl som sitter strax intill senans fäste vid hälbenet?

Runda: Säby – Hällsta – Upplandsleden via Kynge till Segla
Sträcka: ca 16
Tid: 98

……………………………………………………..…………………………………………………………………….

Annonser

3 tankar om “Romantik och gröna bönor

  1. Snitsaren hummar bifall. Ruiner, rester och spår. Sådant tycker han inte om när man städar bort i landskapet. Inte de pietetsfullt bevarade minnena utan de kvarglömda stilbrotten faller han för. Frågar man snitsaren om namnet på en odlad blomma eller buske, ruskar han ointresserad på huvet och svarar ”blomma” eller ”buske” Ogräsen kan han däremot ofta de latinska namnen på. Mer svårförklarad är hans svaghet för kalhyggen, i synnerhet när de uppträder oväntat i kända trakter. Bor det en samhällsomstörtare i snitsaren? Vi vet inte.

    Jumper rynkar bekymrad på pannan. Hälsenor ska man lyssna på innan det är för sent, säger han. Även om nedkylning (tolkades den raffinerade formuleringen rätt?) säkert är bra.

  2. Sitter knölen ungefär ovanför den vanliga fotknölen? Jag svullna upp både på fotknölen och ovanför när jag hade plantar fasciit. Det fixade jag med balansplatta och massa tåhävningar.
    Hälsenan ska man helt klart vara rädd om, det är en sak som kan förfölja en länge om man åker på besvär med den.

  3. Butlern: Kalhyggen är ju på sätt och vis också en typ av ruin, så snitsaren är månne fullständigt logisk som hyser en förkärlek för båda?
    Min favoritruin är en gammal nedlagd tretexfabrik, där verksamheten tycks ha avbrutits mitt i ett skift. Mossan växer mellan vita porslinskärvor på kantingolvet.
    Nedkylningen hade avsedd effekt, men jag tar jumpers rynkade panna på största allvar. Överväger att ta med mig löparskorna för ett utlåtande på välkänd löparbutik i huvudstaden. Och så ska jag packa min egen ryggsäck och fatta posto för hävningar i trappan. Och ta det lite varligt på nästa löppass.

    Dunceor: Knölen sitter inte vid fotknölen utan är mer som en förtjockning av hälbenet på insidan av foten. Ömmar lite om jag trycker på den. Balansplatta låter som en bra idé och de där tåhävningarna borde jag ha börjat med för länge sedan. *dåligt samvete*.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s