Andnöd och sjösjuka

I den nedåtgående kvällssolen skimrande de som briljanter i skogsbrynet. Hur vackra som helst. Men sen bestämde de sig för att flytta dansbanan ett tiotal meter österut. Bjöd upp ungefär en och en halv meter över vägbanan, precis längs den sträcka där en viss fröken Bureborn förlagt sina backintervaller. Myggorna alltså.

En och en halv meter över asfalten befinner sig fröken Bureborns mun. När hon blir andfådd står den ständigt på glänt. Utsuget må vara kraftfullt – det är insuget också. Flygfän som kittlar i svalget är inte trevligt. Så just där backen gör en knix, och fröken Bureborn helst vill flämta lite extra, fick hon hålla andan. Förmodligen lider hon just nu av sviterna efter syrebristen. För varför skulle hon annars skriva om sig själv i tredje person?

Förutom de flygade proteintillskotten gick backintervallerna helt ok, men nån riktig fart fanns inte i benen. Hade svårt med koncentrationen också. Kändes lite som om jag sprang en bit bredvid mig själv, med en guldfiskskål på huvudet.

På vägen hem började jag ragla också. Värre än en sjösjuk sjöman på skeppet Shanghai. Men det berodde inte på syrebristen. Jag testade en liten övning som det tipsades om i senaste numret av Runners World. För att öva upp stabiliteten och ge de inre magmusklerna en minnesbeta. Sprang med armarna framsträckta i brösthöjd, formade som en cirkel.

Inte vet jag om det gjorde någon nytta. Men mjölkbilens förare (som första gången passerade när jag löpskolade mig själv i uppförsbacken) är numer helt säkert övertygad om att jag är spritt språngande galen.

Runda: uppvärmning – löpskolning – långa backintervaller (15 min) – nedvarvning
Tid: 48

………………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Annonser

9 tankar om “Andnöd och sjösjuka

  1. Hahaha!

    Jag läste om cirkelarmarna i RW i morse och försökte föreställa mig hur fantastiskt vansinnigt det skulle se ut om jag kom springandes så ute bland folk.

    Skönt förresten att läsa att det är fler än jag som inte följer det gängse sättet att andas in genom näsan och ut genom munnen. Jag andas alltid både in och ut genom munnen. Näsan har till att lukta med.

  2. Butlern: vad har jag nu ställt till med?!

    Benet: Jag lovar – det ser fullständigt absurt ut! Och så känner man sig som ett vind i storm. Betyder det att man har en obalanserad löpstil?

    Och vad är egentligen värst? En mygga i nosen eller en i munnen? Mycket svårare att försöka pilla flygfän ur näshåren än att svälja… 😛

  3. ”Kändes lite som om jag sprang en bit bredvid mig själv, med en guldfiskskål på huvudet” (annat att förtiga)

    En yngre kommentator hade kanske skrivit ”Asg” eller dragit till med ett par gula glada gubbar, men en komplicerad butler hittar inga ord. Han frustar tyst för sig själv med förvridet ansikte. Att han talar om sig själv i tredje person, beror dock inte på att han tappat andan. Så gör vi alla här hemma. Kan också berätta att sköterskan och påhejerskan brukar ta simtag i luften ibland när de springer och blir trötta. Sen blir de ännu tröttare.

    Är det förresten fortfarande samma backe du springer i. Den som går förbi fårskocken och församlingshemmet med de låga fönstren och som snart är lika legendomspunnen som Nulltjärns strand.

  4. Lysande!!!

    Den stackars mjölkbilsföraren körde inte i diket…?

    Jag (och Benet) har också hittat ett spår med en fårskock. Det är trevligt med deras eviga påhejande i form av bu och bä.

  5. Jag är barnsligt förtjust i smileysar så min kommetar blir: 🙂

    Mygg, knott och andra flygfän kan verkligen ställa till det för en löpare! Och jag fnissar förtjust när jag läser om din löpövning, måste bestämt tjuvläsa en RW snarast för att få övningen visualiserad. Det låter synnerligen nyttigt, även om mjölkbilens förare nog inte helt är inne på samma tankespår som jag…

  6. Butlern: Simtag i luften? Försöker damerna komma snabbare fram eller famlar de bara efter krafter?
    Visst är det samma backe. Ibland är jag en vanemänniska…

    Johan: Han höll sig faktiskt på vägen. 😉
    Får är en säker källa till support!

    Karin: Ibland funderar jag allvarligt på munskydd. 😉
    Övningen är nog inte så dum egentligen, kändes som om den skulle hjälpa till att få lite bättre balans. Ibland har jag en tendens att svaja lite när jag springer, så lite träning av kroppens centrala delar sitter aldrig fel. Men man bör kanske hålla sig till obefolkade trakter. 😛

  7. Damerna simmar för att lura tröttheten, tror jag. De som sprungit med dem kan också intyga att de kommer fortare fram. Efter dessa ryck på 10-20 meter blir de naturligtvis andfådda. Jumper brukade ibland boxa i luften eller springa med armarna över huvudet för att lösa upp spänningar i axlarna under sina långpass. Balansen hade han däremot inga problem med.

  8. Märkligt att inte fler löpare blivit tvångsintagna för vård.. 😉
    Ska testa torrsim nästa gång det börjar gå tungt. Dextrosol i alla ära – men det funkade dåligt i går, så nu söker jag alternativa metoder.
    Boxas händer det att att jag gör, i början av ett pass när jag känner mig så glad över att få sätta iväg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s