Teknikens under kan vara frustrerande. Garmin 405 till exempel.

En så snygg sak, och så fiffig. Hittar blixtsnabbt minst fem satelliter så fort jag kliver utanför dörren. (I köket hittar den tre.) Loggar min rutt, mina tider, mitt tempo och min puls under hela passet. Innan jag ens hunnit in i hallen hittar den sin bästa kompis – datorn – och börjar överföra all data. Vips, visar sig snygga kurvor över min framfart på skärmen.

Men man ska ju fatta hur man kontrollerar den också. Den tryckta bruksanvisningen lämnar en del att önska. Ja, ja det lär visst finnas en webbaserad också, men den har jag inte orkat leta efter. För det är säkert lika klurigt som det var att begripa sig på exakt vilka program som behöver laddas ner till datorn för att få igång systemet.

Och sen gäller det att trycka på rätt knappar… Idag skulle vi testa backintervaller tillsammans. Första iterationen lyckas jag trycka på stopp istället för varv. Nästa varv trycker jag på rätt knapp, men uppenbarligen för snabbt, för länge, för hårt. Vad vet jag. Nåt nytt varv påbörjas inte. Först på sista iterationen får jag den att kicka igång ett varv. Och blir så förvånad över att det funkar att jag glömmer bort att själv börja springa…

Och märk väl, det var de två knappar som sitter på sidan av ”klockan” jag försökte bemästra. Inte den tryckkänsliga boettringen. Att manövrera bland funktionerna med den kräver sin kvinna. Inte för lätta fingrar – men inte heller för hårda. Inte för snabb touch – men inte heller för långsam. Jag övar. Jag övar.

Själva löpningen gick sådär idag. Och backintervallerna var tunga. Tror mig veta varför – maxpulstest. Eftersom ”klockan” envisades med att jag under hela gårdagens pass låg runt VO2-max (borde ha svimmat efter ett par K), började jag misstänka att min maxpuls inte överensstämmer med de värden man får om man enbart knappar in sin ålder i en kalkylator. Enligt kalkylatorn på Marathon.se borde min maxpuls ligga på 182.

Så jag kutade som en galning. Först en intervall på raksträcka, och så en i uppförsbacke. Nån gång (förmodligen ett ögonblick kortare än ett ögonblink) höll jag 3:04 tempo. Fan tro´t. Pulsen var upp i 190.  Och då tog backen slut. Ett par meter till hade kanske inneburit ett eller ett par slag till. Ingen vet säkert.

Sen var jag trött. Och inbillade mig att jag skulle springa backintervaller. Eftersom jag är så inbilsk så gjorde jag det också. Den sista utmattade interation, som jag lyckades klocka, visade en sträcka på 221 meter och ett medeltempo på 4:42. Ska bli kul att jämföra med ett backpass en dag när benen känns pigga och inte som stolpiga mjölksyrastockar.

Runda: Uppvärmning – pulstest – 15 min. backintervaller – nedvarvning
Tid: 44
Sträcka: 7
Puls: 161/190

………………………………………………………………………………………………………………………………………………..