Brittsommarljuvt långpass idag. Allt 100 procent. Nästan.
I full fart nedför en kraftig sluttning. Blicken inställd på svampläge. Befann mig ju i kantarellmarker. Plötsligt svassar dessa högresta damer längs stigen. Mina förtvivlade försök till höjdhopp tjänade till inte, så mina underben fick sig ett par brinnande kyssar.
Tur att det finns hederliga huskurer…
Runda: Veckholm – Ön – Upplandsleden till Härjarö – Ekholmen – Veckholm
Sträcka: 27,1
Tid: 2:48
Tempo: typ 6:15
………………………………………………………………………………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Jag lider med dig. Erfor samma fenomen förra veckan, lite snubbel i skogen och vips! Brännässlor överallt. Nåja, inget stoppar tuffa tjejer på långpass, eller hur? 😉
Ne-ej, det krävs minsann mer än svidande, kliande underben för att sätta stopp brudars framfart. Men jag gnydde. Och svor. 🙂
De bränns så attans, och herre gott vad höga de har blivit. Brännässlorna liksom letar sig ut på löparvägarna bara för att få bränna till. Men tuffa tjejer klarar det – lika bra som att köra ”Parera hundbajsen” på Östermalm.
P”arera hundbajsen” har jag aldrig testat. Däremot älglortar. Men de är inte tillnärmelsevis lika otevliga att få under skorna.
27k! Underbart! Hur känns det i knät?
Benet: Jag är rätt nöjd. 🙂
Knät kändes inte alls under långpasset. Vilket förvånar mig lite eftersom jag hade rejält ont under ett kortare testpass två dagar dessförinnan. Jag stretchar duktigt iofs…
Börjar misstänka att skorna kan ha med det hela att göra. Köpte nämligen ett par nya för ett par veckor sedan. NB 768. En modell jag haft tidigare, och som funkat perfekt. Men sen jag började springa vissa pass i dem blev knät sämre.