Lejontämjaren

Brukar ofta klaga på bristen på backar i min Veckholmska närhet. Efter dagens pass kan jag lugnt konstatera att klagomålen är befogade. För idag hittade jag backar. Med stort B.

Ville gärna springa i dagsljus så jag gav mig ut direkt efter jobbet. Befann mig således fortfarande i Uppsala. En tung och trög uppvärmningrunda tog mig till motionsspåret i Sunnersta. Mjölsyrabacke nummer ett stod beredd så fort jag närmade mig. Låren skrek av förvåning. Men vad är detta?!

Och backarna visade sig vara etter fler. Och etter värre. Värst av alla – Lejonbacken. Där kräks nog lejonen. Åtminstone om de envisas med att köra en sorts improviserat backpass just där. Iterationerna blev allt annat än jämnlånga, startade än här än där. Ibland lufsade jag runt en kilometer innan jag gav mig på ytterligare en uppsättning.

Mina backintervaller brukar gå i lite högre tempo än en vanlig liten distanstur. Ha! Jag sprang allt vad jag orkade, men trots det stod jag nästan still när jag närmade mig toppen. Mjölksyran sprutade ur öronen.

Man kunde ju bli knäckt för mindre. Få för sig att alla backpass man tidigare kört varit helt bortkastade – för de utfördes ju inte i någon backe värd namnet. Inbilla sig att man nog är betydligt mindre vältränad än man trott.  Börja ånrga idén med ett Lidingölopp – för hur i hela friden ska man klara 3 mil av dylik terräng?

Man kunde bli knäckt, som sagt. Men jag känner mig urstark (även om benen är som gele). Lejonet är besegrat!

……………………………………………………………………………………………………………

Annonser

13 tankar om “Lejontämjaren

  1. Fru Bureborn – Välkommen till den bästa träningen av alla – den man hatar att älska eller tvärtom. Men visst känns det skönt efteråt (snälla – svara idag och inte imorgon när träningsvärken kommit…) Heja dig!

  2. Ja det är väl i de där backarna som Startis X slipar sin form och han är ju en säker Lidingöloppsräv. Tremilsloppet består som tur är inte bara av backar. Långa bitar bjuder härlig lätt böljande löpning som du är van vid hemifrån. Själv har jag hela banan med alla dess backar i huvudet. När jag inte kan somna brukar jag springa den. Runt kyrkviken är det alldeles platt. Där somnar jag. Slut.

  3. Mia: Passar på att svara så här tidigt på morgonen: jag är pigg och fräsch! Och så nöjd med mig själv. I em. däremot, då har nog något stelnat…

    Jumper: Det Lidingölopp du har i skallen verkar sannerligen mycket trevligare än det min hjärna målat upp. Byggd blott och enbart på fria fantasier, färgade av diverse skräckhistorier… Jag ska genast försöka programmera om.
    Kanske var det X:et som jag grimaserade glatt (?) åt i går. Där fanns nämligen en löpare som jag mötte misstänkt många gånger i en och samma backe. Måste vara någon form av löpardåre…

  4. Backar is da shit! Det finns i min erfarenhet ingen träning som ger så snabba märkbara resultat. Har man väl betvingat lejonet, ligger det sömnigt som en mjuk katta till nästa gång.

  5. Härligt Bureborn! Målar för mitt inre upp en sanslöst häftig scen där du brottar ner de vilda, manförsedda och vasstandade bestarna.

    Backar is da shit, som Fredrika sa!

    Måste själv bli bättre på att köra backar. Synd att det är så förbenat mörkt på Balsberget (en av de få kullarna i min närhet)… Vågar man under hösten/vinterna springa med pannlampa uppe på kullen bland rådjur, grävling och vildsvin, tro?

  6. Fredrika: Den spinner så vackert! Nästa gång får jag försöka hitta en tiger…

    Jumper: Du är klok, du. Jag är helt inne på idén med promenadtempo i Lidingös backar. Ingen mjölksyra förrän möjligen sista K. Jag ska njuta av loppet så här första gången.

    Benet: Hu, tänk om vildsvin dras till ljuset? Pannlampa funkar bra – i vissa backar, tycker jag. Men terrängen bör förstås inte innehålla några större överraskningar.

    Karin: Hinder är till för att hoppas över… Backpass är min favorit, helst improviserade såna. Då behöver jag inte irritera mig på att Garmin inte stoppar och startar som jag vill.

    Butlern: Bra. Men jobbigt. Men det är bara min personliga tolkning.

  7. Börjar med att skratta ömt åt Buttlerns fråga…

    Men visst blir man förvånad över att det finns en så pass hög backe i Uppsala. Den i Sunnersta har ju till och med en höjdhoppsbacke! jag som förväntade mig se dig kubba förbi mitt jobb några varv… Men du har nog en rejäl utmaning i lejongapet. 😉 Ses snart igen! *kram*

  8. Jumper: Jodå, jag har sprungit banan virituellt. Blev lite sjösjuk… men fick ändå en känsla av hur banan ser ut. Terrängen ser rätt ”snäll” ut på rot och stenfronten. Men som du påpekat, det är svårt att få grepp om backarna, ser inte ens om de lutar uppför eller nedför.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s