Intet ont anande skuttar den lilla löparen ut på hygget. Solen står lågt. Den lilla löparen har alltså lite svårt att se ordentligt, men anar konturerna av något stort som står på stigen. Solen går i ”moln” – bakom den stora konturen. Konturen får fastare former. Och visar sig vara en älg med en rejäl krona på skallen. Säkert tio taggar. Minst.
Jag lovar; den lilla löparen såg de grå stråna på älgens mule. Hoppade säkert fem meter rakt upp. Och utstötte ett kampsportsvrål. Älgen smet.
Älgen, skogens konung? I helsike heller – skogen konung det är jag!
Det har sina egenheter att springa i terrängen. Lite vildare. Mycket jobbigare. Igår blev det 25 K, 18 i skogen och avslutande 7 längs landsvägen på väg hemåt. Tempografen över terrängsträckan påminner om ett allvarligt hjärtfel, kurvan liknar en spretig granskog. Landsvägskilometrarna skulle göra kardiologen riktigt orolig – kurvan ritar ett svagt böljande landskap. (Här vore det förstås passande med en illustrerande bild från mitt ”träningscenter”, men datorn vill inte samarbeta. Vägrar koppla upp sig mot analysprogrammet.)
Det gick betydligt fortare på vägen oxå. 5:35. Att jämföra med passets medeltempo på 6:30. Efter 23 kilometrar passerade jag min egen brevlåda. Benen var trötta. Hjärnan var less. Men jag hade lovat mig själv 25 K. Så jag sprang förbi. Väl hemma påminner kroppen mest om en mördegskaka. En spröd dröm som inte orkar mer än att ligga och smula ner soffan.
Runda: Boglösa församlingshem – Upplandsleden till Kynge – Tomta + V. Väppeby
Sträcka: 25
Tid: 2:45
………………………………………………………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Älg?! Gah! Du är skogens drottning, Bureborn! Modigt värre, jag hade själv sprungit och gömt mig under närmsta sten…
Att orka de där sista kilometrarna fastän kroppen är trött; det är marathonpsyke. Starkt, imponerande, envist. Och jag jublar och applåderar. Du kommer att ta LL med storm 🙂
Undrar vem som hade högst puls i vrålögonblicket? Du eller älgen?
Jag skulle bli skiträdd. Verkligen.
Oj då !!
Ja, nu leder du väl den inofficiella djurmötestävlingen i löparbloggosfären. Själv håller jag till i de nedre divisionerna. Två läskiga men snälla hundar är det bästa jag kan komma med. En tiotaggare på mulhårsavstånd kan väl bara överträffas av ett björnmöte. Ja just det ja, du sprang långpass också. Lovar gott.
Tildo är sur och säger att det är hon som är skogens konung. Vi andra har föreslagit att hon kan få bli hovnarr, men hon vill absolut ha en krona på flinten.
Flint för dig va, din skäggapa!
Karin: Hade jag fattat vad som hänt hade jag säkert tagit skydd – men innan jag rikigt greppat situationen hade älgskrället tagit till sjappen. Tack för uppmuntran – sån behöbs alltid. Och allra helst idag när kakan mest kännner sig som skorpmjöl. 🙂
Mia: När du säger det – märkligt nog syns ingen pulstopp på Garmin…. Kanske för att hjärtat hoppade upp i halsgropen och där sitter ju inte pulsbandet. 🙂
Jumper: Jag har krockat med ett rådjur oxå. Då fick jag päls på tajtsen. Men älgen är definitvt värst hittills.
Tildo: Oj, oj – jag menade inte att avsätta dig från tronen. Kjesarinna?
Du får välja fast jag vill vara nånting som har krona på huvet och som får jaga fasaner som kungen. Är kejsarinna lika fint som kung? Jumper kan få vara statsminister.
Republik i skogen !!!
Rådjurskrocken kommer jag ihåg att du berättade om. Men det är ju löjligt i jämförelse. En ÄLG!?! Gigantiska varelser. Har ju till och med längre ben än jag…
Låter dock som att du fick till ett helskönt pass trots ”the close encounter”. 25k är långt, speciellt om man förlägger 18 av dem i obygden. Bra pass inför LL!
He he he…minns du älgen du och jag mötte? Minns bara att du ställde dig på en stubbe och jag tog upp en liten pinne *S* Som om det hade hjälpt om den skulle ha gått till attack, tur att den tog beslutet att luffsa iväg!
*kram på´re govännen*
SNYGGT Bureborn! Sprunget alltså. Vad gäller älgen nöjer jag mig med ett hu. Och fasar över leder där man måste springa genom kohagar.
Noterar med stor lycka att Asgam kraxat förbi! Djurlivat värre.
Tildo: Kejsarinna smäller klart högre än kung. De har mycket större krona, med mer bling-bling. Kungen får iofs hålla i äpplet…
Asgam: Och över den trädbeklädda förvirringen seglar en fågel med hökblick… Jag är hedrad över du slog dig ner jut här för ett ögonblink.
Benet: Passet var riktigt trevligt. Men uj, vilken träningsvärk man får av att trixa sig fram över stock och sten!
Paljetten: *S* Vi var liiiite patetiska. Men med en välriktad träff på mulen kanske pinne ändå haft avsedd verkan. Stubben däremot… Numer händer det titt som tätt att jag har älgar på gräsmattan = jag har blivit härdad. *kram*
Fredrika: Kor är faktiskt lite otrevligare än älgar. De må vara dumma, men de är nyfikna. Och samlas ofta i grupp… Dessutom lägger de ut trampminor som gör det vanskligt att dra upp farten genom hagen.
Pinnen kan man se som en stafettpinne…du skulle ha nått upp och slå den på mulen…*LOL*
Så det besvärar dig inte att jag till min natur är asätare?
Paljetten: fast du är ju lika lång som jag är när jag står på en stubbe… *skrattar*
Asgam: Det känns faktiskt rätt tryggt. Då lär du ju vänta tills man kilat vidare innan du slår till?
Bureborn for president !!!
*Bugar majestätiskt*