Klockan halv sex en morgon i slutet av september härskar naturen. Som ensam människa omgiven av dimmigt gryningsmörker kände jag mig liten. Mycket liten. Och lite rädd. Lite som knyttet.
Men vad gör man inte för att tömma kroppen på kolhydrater? Alltså gav jag mig ut i ärtsoppan. Ignorerade de illavarslande prasslet i lövverket och knakandet i skogsbrynet. Aldrig har en 70-skylt känts så trösterik. Ett tecken på civilisation som plötsligt fick representera trygghet och värme.
Vid sextiden hade fler mänskliga varelser gnuggat sömnen ur ögonen och hittat ut på vägen. En husse på cykel – och hans hund. Men de flesta tvåbeningar kunde bara anas bakom immiga bilfönster. Men de var människor. Och de gjorde mig lugnare till sinnet – och lugnare i steget.
Tveksamt om jag lyckades tömma några kolhydratdepåer. I ärlighetens namn tror jag inte ens att sånt spelar någon roll för löpare på min ambitionsnivå. Men att ställa klockan på 5:14 gör underverk för löparsjälvkänslan. För bara ”riktiga” löpare gör sånt frivilligt. Och att tömma kolhydrater innebär att man sedan får fylla på. Och det gör jag. Med besked.
Chokladkakskolhydrater.
…………………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Och är morgonen inte vacker så säg! 🙂
Höstmornar är bäst!
Mycket härlig fart! Det grejar inte jag före frukost. Choklad…*drömmer*
Ah, morgonjoggar! Visst känner man sig lite ”hard core” när man går upp innan tuppen och kränger på sig löparstassen. Men mörker är läskigt. Hade du ingen lampa i pannan?
Och kolhydratstömning låter ju toppen! Man kanske skulle köra det då och då så att man med gott samvete kan fylla depåerna med lite smarrig chokladtryffel. Yummie!
Sjukt spännande nu, ju! Knappt 3 dagar kvar! Kul, kul!
Så tidigt har jag aldrig någonsin sprungit. I tonåren joggade jag lite på söndagmorgonen vintertid, minns jag, rätt tidigt, för att ingen skulle se mig på vägarna. Men före klockan åtta var det nog aldrig. Nu är klockan 10 tidigt. Min nördighet yttrar sig på annat sätt. En fråga: Varför just 5:14 och inte 5:15? Slump eller tanke?
Fredrika: Det var nog vackert – ”bakom” dimman. Såg inte särskilt mycket längre än näsan räckte…
Mia: Höst är verkligen härligt! Du missförstod mig nog när det gällde farten. Det var väckarklockan som stod på 5:14. Vet inte hur fort jag sprang, Garmin fick stanna hemma. Men eftersom jag var lite ”dimrädd” gick det fortare än tänkt.
Benet: Jodå, lampan var med – men du vet ju vad som händer när man slår på helljuset i dimma. Man ser bara ännu mer dimma.
Att tömma reserven har sina fördelar – man är jättehungrig hela dan och orkar äta mycket mer choklad än vanligt. Fast det kanske inte är den typen av kolhydratladdning som expertisen rekommenderar?
Hu, säg inte så där – bara 3 dagar – nu har jag snart knaprat i mig både naglar och nagelband!
Jumper: Jasså, var du fåfäng i tonåren? Elelr varför ville du inte att någon skulle se dig springandes?
Det där med 5:14 var nog mest en slump. Men 5:15 står den aldrig på – av någon anledning måste jag alltid ha väckarklockan ställd på ”udda” klockslag. Alltså udda i så mening att de inte slutar på 0 eller 5. Normalt står den på 5:48. Det betyder att klockan egentligen är cirka 5:29. För väckarklockan går alltid minst tio minuter för fort…
På den tiden var det lite nördigt att jogga överhuvudtaget, åtminstone i tonåren. Att vara bra i friidrott var naturligtvis inget minus, tvärtom, men man skulle helst inte visa att man tränade för det, ännu mindre att idrotten var viktig. På samma sätt skulle man inte räcka upp handen för mycket under lektioner. Den riktigt coole kunde svaren, men var nödbedd och lite nonchalant med att visa det. Typ: ”Okej då, eftersom ingen annan orkar svara”.
Lite fånigt, om du frågar mig idag.
Varför man bara måste älska löparbloggar: ”Du missförstod mig nog när det gällde farten. Det var väckarklockan som stod på 5:14.”
Jumper: Tonåringar *suckar*. Såna är hur fåniga som helst. Själv har jag bara svaga minnen från den egna tonårstiden, men jag tror jag var så nördig att jag inte ens förstod hur man betedde sig för att vara cool. Tränade gjorde jag inte. Minns inte varför.
Ultrasch: 😛