Dagen med stor L – Lidingöloppsdagen – började. Sådär. Tvärtäppt i nosen och sprängade huvudvärk. Ipren och näsdroppar, sen började det hela se lite muntrare ut. Grötfrukosten ägnade jag åt att lusläsa en artikel från marathon.se. Rubriken (13 steg till medaljen på Lidingö) hade visserligen inget att göra med mitt mål för dagen – men beskrivningen av banan, den lapade jag i mig som gräddmjölk.

Vi gav oss av från Enköpingsbasen i god tid. Löjligt god tid. Väl på plats visade den sig vara alldeles, alldeles lagom. Jag hade till exempel tid att stå i den lååååånga toatlettkön på Lidingövallen. Många andra fick hoppa över den lilla detaljen. Rumpor lyste bara i mer än en buske strax efter start.

Jag har ett svagt, mycket svagt, minne av att jag var aningen nervös under promenaden till starten i Koltorp. Väl inne i startfållan var jag definitivt inte nervös längre. Bara glad och sprallig. Tog några danssteg i mina rätt nötta och väl insprugna Kayanos. Reflekterade över att så många jungfruligt vita skor trampade i gräset. Letade reda på mina satelliter. Och då pang! plötsligt satte elefanthjorden av. Bara att hänga med.

Ett tag vill säga. För det gick lite för fort på den tuviga terrängen. Och för en ouppvärmd kropp som min. Smög ut åt höger och försökte hitta mitt eget tempo. Tvärstopp. Och då menar jag tvärstopp = krock. En finsk rygg som redan börjat gå. Hans pulsklocka pep irriterat.

Fram till första vätskekontrollen hade jag i princip noll koll på min löpning. Banan var lite knixig och farten ryckig när det blev trångt i spåret. Trängsel och trippande brukar irritera mig under tävling. Men inte igår. För någonstans hade jag uppenbarligen lyckats med konststycket att ta dagen som en trevlig löpartur, ett långpass tillsammans med väldigt många andra.

På mina långpass brukar jag undvika mjölksyra så när första riktiga motlutet – Killingbacken – dök upp strax efter vätskekontrollen tog jag min första promenad. Och i det belönande medlutet upptäckte jag att jag faktiskt kan springa nedför. Betydligt bättre än många andra. Bara att plocka placeringar.

Jag hade gjort min hemläxa vid köksbordet och visste att en snäll (om än rätt trist) sträcka väntade vid Kyrkviken. Drog upp farten och kände att kroppen svarade. Varsågod, spring du bara! Vid kyrkogården hörde jag en välbekant liten röst ”heja mamma”. Pumlan med pappa. Hennes hemmapysslade flagga med påklistrade briljanter gnistrade i solen. Hjärtknip.

Det var nu jag upptäckte att jag inte längre sprang i högerspår. Jag sprang till vänster. Och jag sprang om. Tiokilometersskylten passerades på nästan exakt en timme (1.00.30). Kalkylerade lite i huvudet och tyckte det såg bra ut. En timme på första milen och en timme på andra. Det vore bra. För då skulle jag ha en timme och tjugo minuter på mig att klara sista – den ökända – milen. Tre timmar och tjugo minuter hade nämligen den lilla tävlingsdjävulen i skallen bestämt sig för var en lämplig tid. Jodå, JAG hade bestämt att jag var ute på långpass och inte hade något tidsmål. Men jag har inte alltid pli på tävlingsdjävulen.

Sträckan fram till 15K var lättsprungen. Breda mjuka stigar genom tallskogen, hela tiden svagt utför. Nu hade vänsterspåret blivit mitt permanenta hem. I ett mörkare parti av skogen hörde jag en mansröst: ”du, den där lilla i rött som just sprang om, henne hakar vi på”. Knappt fem minuter senare: ”nej fy f-n, det var väl ambitiöst. Vi väntar på nästa”.

Terrängen blev trixigare igen. Rena berg-och-dalbanan. Började känna mig lite övergiven och längtade till villakvarteren för där hade Jumper lovat husera. Och minsann – där var han ju i sin röda jacka! Fick sällskap ett par hundra meter längs asfalten. Byta några ord och få uppmuntran tillbaka. Tack Jumper! Glad och styrkt rusade jag nedför backen.

Grönsta. Hann få en glimt av Pumla med pappa precis innan vätskekontrollen. Pumlan såg trött ut och jag drabbades av lite dåligt samvete. Stackars liten. Tvingas titta på en massa folk som springer i skogen en hel dag. Sen tänkte jag istället: stackars mig. Nu är det dags för sista milen. Den fasade. Den förskräckliga.

Den milen är klart överreklamerad. Ok. Backen precis efter vätskekontrollen i Grönsta är inte att leka med. Aborrbacken tar aldrig, aldrig slut. Och golfbanebacken är verkligen mördande. Jag litade på gamla Lidingörävar och mitt eget mjölksyraförbud – gick uppför alla backar. Men däremellan sprang jag. Och sprang om, och sprang om, och sprang om. Jag tror jag log hela vägen.

Med en kilometer kvar fick jag syn på den igen, Jumpers röda jacka. Visst är det trevligt med gospeltrallade tjejkörer och dunka-dunka från gigantiska högtalare, men det är ändå något visst att ha en ”egen” påhejare. Helst en som slår följe en bit och konstaterar att man ser pigg ut.

Jag såg säkert pigg ut. För jag kände mig pigg. 700-800 meter från mål fastnade visserligen min sedan flera veckor blåa tånagel i skon. Det gjorde ont. Nageln är numer svart. Men det var snart dags för upplopp. Då bryr man sig inte om att tån skriker. Studsade förbi ett gäng löpare till. Vinkade till publiken. Och hörde pipet när jag passerade mållinjen. Va?! är det slut redan?

Nördar vill säkert ha siffror:

5 K – 0.33.46
10 K – 1.00.30
15 K – 1.29.22
20,2 K – 2.04.29
25 k – 2:33:43
30 K – 3.03.21

………………………………………………………………………………………………………….