Trivsam trettitripp på 3.03.21

Dagen med stor L – Lidingöloppsdagen – började. Sådär. Tvärtäppt i nosen och sprängade huvudvärk. Ipren och näsdroppar, sen började det hela se lite muntrare ut. Grötfrukosten ägnade jag åt att lusläsa en artikel från marathon.se. Rubriken (13 steg till medaljen på Lidingö) hade visserligen inget att göra med mitt mål för dagen – men beskrivningen av banan, den lapade jag i mig som gräddmjölk.

Vi gav oss av från Enköpingsbasen i god tid. Löjligt god tid. Väl på plats visade den sig vara alldeles, alldeles lagom. Jag hade till exempel tid att stå i den lååååånga toatlettkön på Lidingövallen. Många andra fick hoppa över den lilla detaljen. Rumpor lyste bara i mer än en buske strax efter start.

Jag har ett svagt, mycket svagt, minne av att jag var aningen nervös under promenaden till starten i Koltorp. Väl inne i startfållan var jag definitivt inte nervös längre. Bara glad och sprallig. Tog några danssteg i mina rätt nötta och väl insprugna Kayanos. Reflekterade över att så många jungfruligt vita skor trampade i gräset. Letade reda på mina satelliter. Och då pang! plötsligt satte elefanthjorden av. Bara att hänga med.

Ett tag vill säga. För det gick lite för fort på den tuviga terrängen. Och för en ouppvärmd kropp som min. Smög ut åt höger och försökte hitta mitt eget tempo. Tvärstopp. Och då menar jag tvärstopp = krock. En finsk rygg som redan börjat gå. Hans pulsklocka pep irriterat.

Fram till första vätskekontrollen hade jag i princip noll koll på min löpning. Banan var lite knixig och farten ryckig när det blev trångt i spåret. Trängsel och trippande brukar irritera mig under tävling. Men inte igår. För någonstans hade jag uppenbarligen lyckats med konststycket att ta dagen som en trevlig löpartur, ett långpass tillsammans med väldigt många andra.

På mina långpass brukar jag undvika mjölksyra så när första riktiga motlutet – Killingbacken – dök upp strax efter vätskekontrollen tog jag min första promenad. Och i det belönande medlutet upptäckte jag att jag faktiskt kan springa nedför. Betydligt bättre än många andra. Bara att plocka placeringar.

Jag hade gjort min hemläxa vid köksbordet och visste att en snäll (om än rätt trist) sträcka väntade vid Kyrkviken. Drog upp farten och kände att kroppen svarade. Varsågod, spring du bara! Vid kyrkogården hörde jag en välbekant liten röst ”heja mamma”. Pumlan med pappa. Hennes hemmapysslade flagga med påklistrade briljanter gnistrade i solen. Hjärtknip.

Det var nu jag upptäckte att jag inte längre sprang i högerspår. Jag sprang till vänster. Och jag sprang om. Tiokilometersskylten passerades på nästan exakt en timme (1.00.30). Kalkylerade lite i huvudet och tyckte det såg bra ut. En timme på första milen och en timme på andra. Det vore bra. För då skulle jag ha en timme och tjugo minuter på mig att klara sista – den ökända – milen. Tre timmar och tjugo minuter hade nämligen den lilla tävlingsdjävulen i skallen bestämt sig för var en lämplig tid. Jodå, JAG hade bestämt att jag var ute på långpass och inte hade något tidsmål. Men jag har inte alltid pli på tävlingsdjävulen.

Sträckan fram till 15K var lättsprungen. Breda mjuka stigar genom tallskogen, hela tiden svagt utför. Nu hade vänsterspåret blivit mitt permanenta hem. I ett mörkare parti av skogen hörde jag en mansröst: ”du, den där lilla i rött som just sprang om, henne hakar vi på”. Knappt fem minuter senare: ”nej fy f-n, det var väl ambitiöst. Vi väntar på nästa”.

Terrängen blev trixigare igen. Rena berg-och-dalbanan. Började känna mig lite övergiven och längtade till villakvarteren för där hade Jumper lovat husera. Och minsann – där var han ju i sin röda jacka! Fick sällskap ett par hundra meter längs asfalten. Byta några ord och få uppmuntran tillbaka. Tack Jumper! Glad och styrkt rusade jag nedför backen.

Grönsta. Hann få en glimt av Pumla med pappa precis innan vätskekontrollen. Pumlan såg trött ut och jag drabbades av lite dåligt samvete. Stackars liten. Tvingas titta på en massa folk som springer i skogen en hel dag. Sen tänkte jag istället: stackars mig. Nu är det dags för sista milen. Den fasade. Den förskräckliga.

Den milen är klart överreklamerad. Ok. Backen precis efter vätskekontrollen i Grönsta är inte att leka med. Aborrbacken tar aldrig, aldrig slut. Och golfbanebacken är verkligen mördande. Jag litade på gamla Lidingörävar och mitt eget mjölksyraförbud – gick uppför alla backar. Men däremellan sprang jag. Och sprang om, och sprang om, och sprang om. Jag tror jag log hela vägen.

Med en kilometer kvar fick jag syn på den igen, Jumpers röda jacka. Visst är det trevligt med gospeltrallade tjejkörer och dunka-dunka från gigantiska högtalare, men det är ändå något visst att ha en ”egen” påhejare. Helst en som slår följe en bit och konstaterar att man ser pigg ut.

Jag såg säkert pigg ut. För jag kände mig pigg. 700-800 meter från mål fastnade visserligen min sedan flera veckor blåa tånagel i skon. Det gjorde ont. Nageln är numer svart. Men det var snart dags för upplopp. Då bryr man sig inte om att tån skriker. Studsade förbi ett gäng löpare till. Vinkade till publiken. Och hörde pipet när jag passerade mållinjen. Va?! är det slut redan?

Nördar vill säkert ha siffror:

5 K – 0.33.46
10 K – 1.00.30
15 K – 1.29.22
20,2 K – 2.04.29
25 k – 2:33:43
30 K – 3.03.21

………………………………………………………………………………………………………….

Annonser

16 thoughts on “Trivsam trettitripp på 3.03.21

  1. Grattis har jag redan sagt en kilometer från mål, men jag säger det en gång till. Och tack för en målande redogörelse från den rätta sidan av loppet med svar på många frågor jag haft. Allt hinner ju inte avhandlas under några hundra meters löpning även om vi hann med en del. Jag skrattar gott åt de optimistiska mansrösterna i mörka skogen och jag gläds åt att även pumla med pappa fick se dig springa.

    Jag kan inte låta bli att jämföra ditt lopp med mitt första för tre år sen. Jag gick nog i samma backar i början och var lika duktig på att springa nerför. Mellantiderna överensstämmer också fram till 20,2 km, men sedan blev jag riktigt riktigt trött och tappade åtta minuter. I den backe på slutet, där jag såg dig lätt rinna uppför, gick jag så som så många andra igår. Nästa gång vi ses hoppas jag att jag också är tävlingsklädd.

    Synd förresten med tanke på rubriken, att du inte sprang åtta sekunder långsammare.

  2. Tack Masse! Nageln ser inte allför rolig ut… Men det är iofs oftast blå. Så det handlar bara om en gradskillnad.

    Jumper: Äsch, att jag inte saktade in bara ett par sekunder…
    Och stort tack igen för trevligt sällskap! Hade du haft tävlingskläderna på igår hade vi kanske slagit följe hela vägen.

  3. Vilken härlig berättelse och en sådan strålande insats! Vilken prestation!

    Skrattar, precis som jumper, åt avsnittet om de överoptimistiska herrarna och kan verkligen känna ditt hjärtknip när Pumla med far står och hejar.

    Jag blir också upprymd och ler då jag läser om hur du får löpsällskap av bloggosfärens förste påhejare och LL-analytiker.

    Jumper: Min hjärna må vara trött efter helgens begivenheter, men vad skulle det vara för speciellt med tiden 3.03.29?….

  4. Tack själv. Tråkigare sällskap har jag haft. Och jodå, tävlingssällskap hade jag kanske kunnat bjuda på i 16 kilometer, men inte längre. Sedan hade jag fått se ”den där lilla i rött” försvinna i fjärran. Jag hade fått hålla mig till gubbarna bakom (fast de verkade ju också ha humor). Och nästa år lär du springa ännu mycket fortare.

    Benet: Ha ha ha ha ha ha ha, ja det kan man verkligen fråga sig! Antingen menar jag 8 minuter fortare eller också 14 minuter långsammare. Efter en heldag på Lidingö är aritmetiken inte vad den borde vara.

  5. Jumper, du har satt igång en febril aktivitet i min lilla hjärna… 2.55.21 eller 3.17.21??? Hmmm…

    Eller du kanske menar sekunder istället för minuter? 3.03.13 eller 3.03.35??? Hmmm…

    Den Bengtssonska logiken försöker förtvivlat hitta ett mönster i dessa siffror. Det är säkert något där som jag inte ser.

    Nä, jag ger upp. 🙂

  6. Benet: Tack! Jag ler idag också. Även om låren gör mer än lovligt ont. Den här sifferleken gör mig alldeles snurrig. 🙂

    Paljetten: Tack vännen. Detta måste firas, eller hur?!

    Jumper: Du hade säkert haft trevligt i gubbarnas sällskap. De lät sympatiska i alla fall. Siffror gör mig yr. Jag har redan glömt mitt eget startnummer…

    Ultrasch: Tack! Plötsligt känns en mara fullt överkomlig. Kanske till och med ett ultralopp…

  7. Benet: Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha !!!! Ja, jag tror att jag till och med blir tvungen att dra till med ett par 🙂 🙂 🙂

    Ett sista försök: 8 sekunder fortare eller 12 sekunder långsammare.

    (Om det blir fel en tredje gång, lovar jag att aldrig mer visa mig i bloggosfären).

  8. Nörden tackar för siffrorna! Vilken superjämn löpning och härlig prestation! Lyxigt med briljantflagga och en egen Jumper – honom lånar jag också då och då!

    Den där Aborrbacken måste jag testa nån gång!

    Heja dig!

  9. Mia: Helt klart måste du testa Aborren – och alla hans polare på Lidingö. De är rena lårmuskelmördarna! Mina kvider fortfarande…

    Paljetten: 😛 Ska genast kolla in programmet.

  10. Stort grattis och tack för en underbar skildring av LL-08 🙂 Jag kan nästan säga att jag varit där efter att ha läst din beskrivning. Jag var iallafall där i tanken, med er alla, i lördags!
    Tävlingsdjävulen är bra att ha ibland, eller hur?! 😉

  11. Tack Karin!
    Aha, det kanske var dina tankar som fick mina fötter att lyfta. Tävingsdjävulen hade föreslagit en rätt modest nivå innan loppet. Visade det sig. Men sen när hon fick syn på alla ryggar, vaknade hon till liv. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s