En varm Pumla i famnen. Uppkrupen. Hopkrupen. En nyduschad älskling innesluten i frottémjuk handduk. Vilar sitt huvud mot min axel. Blundar.
Jag nynnar i moll. Dan Anderssons ”Spelmannen”. Alf Hambes ”Visa i molom”. Nosar i nacken där små fjun kittlar min kind.
”Grimasch om morgonen” blir knappt mer än en viskning. Pumlan sover. Trygg och varm andas hon kärlek mot min arm.
…………………………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Livet när det är som härligast. Tack för att du delar med dig, blir varm i hela kroppen.
Det är bra underbart och mysigt – livet.
Även en gammal jumper förstår vad du skriver.
(Från mitt kvardröjande, inskränkta löpar- och påhejarperspektiv tänker jag samtidigt: ”En fin belöning åt två kämpar”. Naturligtvis undras hur ett Lidingölopp upplevs av en fyraåring på plats. Hennes dag måste ha varit mycket längre än min. Som kvardröjande åskådare hade jag för övrigt stort nöja av att se väntande familjer ta emot sina löpare. Ibland var det mamma som sprang och ibland pappa. Ibland fick barnet springa med in i mål. Och jumper log och log).
Jumper: Nog den bästa belöning man kan få.
Jag frågade henne om hon tyckte det var roligt på Lidingö. Både ock, tydligen. Nej, för hon såg inga ankor. Ja, för att hon fick ha springtävling med pappa. De kutade visst några varv på vallen. Bådar gott för framtiden, eller hur? Hon lägger förhoppningsvis ornitologtendenserna på hyllan och satsar på löpningen.
Du, som dröjde dig kvar (vackert tänkt och handlat) fick se de verkliga kämparna.
De där små liven ger ett sånt skönt perspektiv på tillvaron. Att ligga och gosa med sitt barn på det sätt du beskriver i ditt underbara inlägg är en fantastisk känsla som är omöjlig att beskriva.
Att höra en barnröst skrika ”Heja Mamma!” eller (i mitt fall) ”Heja Pappa!” när orken börjar tryta i ett lopp måste göra underverk för motivationen.
Man blir alldeles varm i hjärtat. Som mjölkchoklad, med massa vispgrädde.