Tand för tunga

Tre dagar. Tre fikaraster. Tre bitningar i tungan. Bloggar i allmänhet, och bloggande i synnerhet, har ”diskuterats”. Och jag har fegat ur.

Dag 1.
Motparten (bloggar var inte ens på tapeten): Fattar ni varför folk läser bloggar?
Jag: Ja, jag läser bloggar.
Motparten: Va?! jag skulle hellre stirra in i en tom vägg.

Dag 2.
Motparten (det började med ett samtal om kommentarer till tidningsartiklar på webben): Och sen alla de här bloggarna, vem orkar läsa dem, och vilka är det egentligen som bloggar? Mest idioter!
Jag: Idioter finns överallt.

Dag 3.
Tre motparter (fick syn på en artikel om bloggar i en tidning): Nu tjatar de om bloggar igen, vad är det för skit? Vem vill läsa folks dagböcker? Varför tror de att vi är intresserade? Bloggarna måste då ha en jävla massa tid över!
Jag: (Tyst. Började läsa en kurskatalog.)

Dag ett försökte jag faktiskt argumentera – trots väggkommentaren. Försökte förklara; att det (såklart) finns bra och dåliga bloggar, att vissa bloggar innehåller mycket kunskap och klokskap och kulskap, att de väcker nya tankar och ger inspiration, att de är en arena för diskussion och tankeutbyte. Att bloggen öpnnar för möten med människor som har liknande liknande intressen, att man faktiskt kan ha bloggvänner. Och en bibba ytterligare skäl till varför jag läser bloggar. Jag nämnde dock inte att jag bloggar själv. Fegt. Jag vet. Men väggen av oförstånd och motstånd var väl kompakt.

Dag två och tre orkade jag inte ens ge mig in i en diskussion. Om möjligt ännu fegare. Jag vet. Men att försöka argumentera med en betongvägg känns så hopplöst. En betongvägg som troligen aldrig satt sin fot i bloggosfären. Men som har sina åsikter fastspikade likt teser. Uppenbarligen kan bloggande vara oerhört provocerande. Tycker antibloggarna att vi förhäver oss, vi som uppenbarligen tycker att våra tankar och erfarenheter är värda att delas med andra?

 Hur skulle du ha hanterat situationen?

………………………………………………………………………………………..

Annonser

18 tankar om “Tand för tunga

  1. Jag vet inte hur jag skulle hantera det men chefen erkände idag att han har varit inne och läst på min blogg. Han hade bara positiva saker att säga (han är ju löpare själv, gör milen på drygt 34-35 men skadad just nu). Har väl inte direkt pratat om min bloggning på jobb men sagt att jag läser bloggar i alla fall.

  2. Tja – hade du sagt att du bloggar, så hade det nog blivit tyst och så hade du fått en läsare till 🙂

    Äh, folk brukar sällan förstå sig på vad andra håller på med, och det är alltid en massa hallå och synpunkter hit och dit. Tyvärr är det ju två bloggkategorier som dominerar mediediskussionen, dels de här intetsägande fjortisbloggarna, dels alla uppmärksamhetskåta mediebloggar a la Schulman. Så man får förlåta folk om deras bild är snedvriden.

    Att bloggande är en kanal för genuint tankeutbyte och självuttryck, inte minst för människor med specialintressen, faller liksom bort lite grand. Jag tycker ofta det är roligare att läsa löparnördars bloggar och kommentera än att sitta och fika med bekanta som jag egentligen inte har några gemensamma intresssen med. Jag vet också många som utvecklat djupa och bestående vänskaper just genom bloggandet.

    Jag ser bloggandet som en oerhörd social förmån för oss som tycker om att uttrycka oss i skrift. Så många nya vänner och bekantskaper, så många spännande människor som man aldrig hade haft en chans att träffa och komma inpå livet på.

    Dessutom är det ROLIGT att blogga. För man får göra precis som man vill! Så jag kan gärna vara idiot i andras ögon. Man kan inte glädja alla 😉

  3. Jag håller med Ultrascmultra.
    Bloggandet fiskar ju fram en hel del intressanta ämnen att prata om med de vänner man träffar IRL (så att säga. Samtidigt som att jag gärna inte berättar om mitt bloggande till mina vänner, jag får för mig att jag skulle hämmas av det. Eller ja, du Sofia är ju ett präktigt undantag. Men jag tycker heller inte det vore en total katastrof om någon bekant hittar mig av misstag.
    Har du provat att nämna några bloggar som är bra? För jag tror inte att de som redan har en uppfattning om bloggare självmant söker reda på några bra själv.

  4. Så fick jag ännu ett intressant blogginlägg med givande kommentarer att tänka på när jag somnar. Förhoppningsvis har jag något att säga själv i morgon bitti, ty ämnet är spännande.

  5. Dunceor: Min chef vet nog inte ens att det finns ngt som heter bloggar. 😉 Lyllo dig!

    Ultrasch: Kanske hade jag fått en läsare till, men tyst skulle det knappast ha blivit. Vissa på mitt jobb är ytterst stridbara, och i princip omöjliga att rucka. 🙂
    Jag slickar i mig dina fina argument för bloggläsande och bloggande – de ska jag använda som ammunition. Jag samlar på sån nämligen – och söker stöd hos er! – för att våga gå i klinch med motståndarna.
    Det ligger definitvt något i att folk säkert har en snedvriden bild av vad bloggar är och vilka bloggarna är. Men jag blir fullkomligt rabiat över folk som fördömmer fenomen de inte ens utforskat!

    Paljetten: Du ser, inte ens du (med världens finaste blogg) vill berätta för kreti och pleti om din blogg. Fast om jag förstår dig beror det mer på att du då – medvetet eller omedvetet – kanske skulle börja censurera dig själv. Inte på att du, som jag, är lite småskraj för att bli betraktad som en högfärdig och egocentrisk idiot. 😛

    Butlern: Väntar ivrigt…

  6. Jag håller med Fredrika. Många har åsikter om sådant de inte har en aning om. Hur många har inte åsikter om din löpning och din träningsmängd? För nog sticker det i ögonen på andra att man ger sig ut på en löprunda på 2 mil och har mage att tycka att det är behagligt…
    Vad gäller bloggar och bloggande kan jag bara säga att jag inte hade kommit dit jag kommit i min löpning om jag inte upptäckt löparbloggar, fått bloggvänner och sedemera lärt känna flera av bloggarna IRL. Att läsa andras bloggar ger mig inspiration och motivation och framförallt en känsla av gemenskap. Att man inte är ensam. Stå på dig, Bureborn!! 🙂

  7. Ammunition hittar du också i dagens DN, där Peter Englund intervjuas om sitt bloggande.

    Att snitsaren skulle ha en blogg var helt otänkbart tills för inte så länge sedan. Jag vill minnas att han också i oförstånd någon gång kläckt ur sig något fördomsfullt om ”bloggar där folk berättar om hur de äter och skiter”. Troligen hade han dock lyssnat intresserat om någon berättat om sin last. Han är av naturen nyfiken. Nu ser han sin egen blogg som ett slags multikonst, ett slags litteraturhappening. Om inläggen är strikt medvetet inskränkta och genomarbetade till överdrift, så är kommentarerna totalt oförutsägbara. De skänker honom stor glädje. Han talar gärna om sin blogg och ibland läser han sina gamla inlägg med kommentarer och tycker att de har stort egenvärde. Har de glatt andra, är glädjen dubbel.

    Framför allt har han haft behållning av andras bloggar och skulle ta del av och låta kommentera ännu mycket mer om han hade tid. Han förvånas ständigt över hur ni andra, med mer normala stressiga liv hinner skriva så mycket och framför allt skriva så bra. Själv behöver han, med en trög butlers hjälp, en kvart för att skriva en mening. Han törs säga att hans vetande har fått många välbehövliga knuffar, när han fått olika blogginlägg upplästa för sig. Han påstår att han lärt sig något om ”människorna” och inte sällan har han njutit av god litteratur. Jumper för sin del har fått svar på många frågor kring sin löpning och därtill många, i någon mening, vänner. Tildos innersta tankar vet vi inget om, men det tycks inte gå någon andlig nöd på henne.

    Ingen kan läsa allas bloggar och snitsaren finner naturligtvis många, för att inte säga de flesta, alster helt ointressanta för honom, och så är det väl för alla, men varje blogg har åtminstone en handfull potentiella intresserade läsare. Det borde vara stort nog.

    I snitsarens ”draft”-korg ligger en idé kring en intervju med honom själv om hans erfarenheter i ämnet. Det går dock som så ofta trögt.

  8. Mindre upplysta tycker alltid att det som de inte förstår sig på är idiotiskt. Framförallt sådana som inte satt sig in i det som de diskuterar. Förmodligen blir de lite rädda för en företeelse som det pratas om överallt och som de inte förstår, då är det lättast att vara kritisk. Så funkar det ofta oavsett vad det gäller. Religion, politik, träningsmängd 😉 osv.

    Att blogga är en relativt ny företeelse liksom nätverkande via Facebook eller liknande nätverk. Varför det skulle vara bättre att gå på ”afterwork” som är en klassisk nätverksmetod, förstår jag inte. Då har man dopat sig med lite alkohol för att klara av att öppna sig något. Det som är invant är inte alltid bäst….

  9. Upptäckte att jag inte svarat på frågan: Hur skulle jag ha hanterat situationen ? Erkänt att jag bloggar och att jag förmodligen är en idiotisk jobbsmitare. För det är ju sant, också… 😀

  10. Jag ser att jag inte alls svarade på frågan ”Hur skulle du ha hanterat situationen?”

    Rent allmänt mår jag rätt illa när det i ett sällskap råder en förväntad samstämmighet i en fråga där det kan finnas avvikande (men i sig fullt anständiga) åsikter. Jag identifierar mig med en tänkbar stackare som tvingas tiga och svälja och jag försöker lämna dörren på glänt för andra tolkningar även när jag håller med den tillfälliga majoriteten. Det kan bero på att jag själv inte sällan varit den tillplattade stackaren. Jag lider med dig Bureborn, kanske mer än jag har anledning till.

    Bortsett från att de manliga medlemmarna i snitsarens hushåll nästan aldrig hamnar i sällskap liknande ditt, skulle jag gärna låta folk känna till snitsarens blogg. Det kan bero på att vi redan är lite avvikande här och bloggen är ännu en manifestation av vår särart. Jag tror att vi helt enkelt tycker att bloggen sammantaget ger en bild av oss, som vi gillar. Det är möjligt att det ter sig annorlunda för nakna, ärliga bloggar, som inte låtsas vara en icke-blogg och som inte härbärgerar sjutton dubbelgångare och alteregon.

    Möjligen kan jag känna motstånd mot att i den närmaste omgivningen erkänna hur engagerad jag är i bloggvärlden. Jag konstaterade i morse att jag känner mig lite skamsen när datorns igångsättningstoner hörs i lägenheten och jag framhåller ofta att bloggandet tar tid, som kunde ägnas åt annat. Som om jag inte gjorde ett val. Att jag anar att engagemanget inte är livslångt är en annan sak.

  11. Karin: Jag ska försöka sätta ner foten lite hårdare nästa gång! Håller helt med, löparbloggar är ett under för motivation och träningsglädje.

    Butlern: den där intervjun med Snitsaren vill jag i sanning läsa, du kanske kan ge honom en spark i sinnet? Han (och alla som bidrar) har också lyckats i sitt uppsåt – bloggen är helt klart en happening som ofta tar nya, vilda krumsprång.
    Finner det faktiskt förvånande hur ofta situationen uppstår; man befinner sig i ett sällskap där man tror att det råder konsensus. Och så plötsligt visar det sig att någon eller några tänker helt annorlunda. Ofta gör det gruppdynamiken mer spännande, men ibland uppstår känslan av att vissa åsikter är bättre än andras. Och att de som inte passar in förminskas.
    Låtsas Snitsarens vara en icke-blogg? Hur definieras i så fall en ”äkta” blogg?

    Slimslender: Ska försöka att rakryggat stå för mitt bloggande nästa gång. Med betoning på försöka… 🙂
    Fram tills dess tröstar jag mig med din klocka insikt om att mina motparter känner osäkerhet inför något nytt, stort och främmande som de inte förstår. Men som de irriterande nog tror sig begripa.

  12. Folk i min omgivning har också vid olika tillfällen ställt sig högst frågande till det här med bloggandet, men jag brukar replikera, antingen tyst för mig själv eller, i vissa sällskap, gladeligen rakt ut, att: ”Ni är bara avundsjuka…”. Om inget annat så borde ni vara det, hade ni bara begripit bättre, muttrar jag sedan för mig själv.

    Jag menar att de inte vet vad de går miste om. De uttalar sig negativt om en företeelse som de inte har en förbannad aning om. En företeelse som gett mig så otroligt mycket under den tid jag varit en del av den. Jag har fått träffa människor (både elektroniskt och IRL) som delar mitt stora och relativt nyvunna intresse. Intelligenta, omtänksamma, underbara människor som förstår mig, och lyfter mig, när jag är låg. Som applåderar mig när jag har flyt. Som får mig att skratta, bli förfärad, inspirerad, imponerad av deras berättelser. Det är för mig en fantastisk förmån att få vara en del av detta.

    Och jag ser det också som en fantastisk förmån, som Fredrika och andra också var inne på, att få uttrycka mig i skrift utan andra ramar än de som jag själv satt upp. En otrolig frihetskänsla som jag värderar väldigt högt.

    Så, stå på dig Bureborn! Om du väljer att tiga ihjäl dina ”motståndare”, så gör det. Vissa är så fyrkantiga i sina sinnen att det inte är lönt att ta en diskussion med dem. Och som sagt, de är bara avundsjuka, medvetet eller omedvetet, för att du får vara en del av något som de aldrig kommer att få uppleva.

    Halleluja.

  13. Benet: Amen 🙂
    Insåg när jag läste din kommentar att en stor del av min irritation just ligger i att bloggandet ger mig så mycket. Och så sågar någon det. Jag blir sårad helt enkelt!
    Tiga må visserligen inte fälla betongmuren, men ibland är det faktiskt inte värt att stånga skallen blodig mot fyrkatiga sinnen. Pilutta dem!

  14. Svar:
    Snitsarbloggen låtsades vara en icke-blogg, när den startades skenbart inte av någon. Snitsaren ville inte kännas vid den och asgam åtog sig motvilligt uppdraget att administrera den, liksom senare en tjänstvillig butler. I efterhand kan vi se att detta var ett sätt att hålla ryggen fri. När nu succén (ja allt är ju relativt) är ett faktum, törs vi stå för produkten, även om vi fortfarande är flera som kan skylla på varandra när bloggen går över styr.

    Att råda dig, hur du ska handskas med andra människor, känns egendomligt för en tafflig butler, som mer än en gång fått stöd av dig. Dock undrar jag om du inte nästa gång kan pipa att du faktiskt har en egen blogg. Om de känner dig som en normaltrevlig person med alla sinnen i behåll, har du sått ett frö av tvivel hos dem. Kanske frågar de vad bloggen heter och smygtittar. Inte skulle du väl tycka illa om det? Om de å andra sidan känner dig som en otrevlig och knäpp person, är det inte mycket att göra åt ändå.

  15. Butlern: Jag tror jag ska hyra in ett par co-bloggare och kreera ett gäng alteregnon. Sen ska jag banne mig göra pr för min blogg i Interninfot!
    *rörd*. Kanske piper jag lite smått nästa gång. För frön är bra. Men bara kanske. Och bara om motståndet är ruckbart. Principiell betong får nog leva kvar i ovisshet.

    Tildo: Schhhhh…… 🙂

  16. Jag skulle ha hanterat den precis som du. Är frågan ”Vem läser bloggar och vem orkar blogga” ställd för att personen är intresserad av svaret skulle jag kunna argumentera. Men ställs frågan som ett negativt påstående är det ingen idé att tjata sig blå.

  17. Mia: Kloka du!
    Att ge sig in i argumentation kan många gånger kosta mer än det smakar. Bara slöseri av energi. Och så blir man ännu argare! och slösar ännu mer energi på dessa energiätare.
    Men samtidigt känner jag mig alltid lite feg när jag inte tar strid för det som är viktigt för mig. Man får välja sina slag ehlt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s