Dagar som kräver tankekraft hamnar pennor i mitt hår.
Jag är kort och betraktas därför från ovan av många .
På bokhandeln nickade kvinnan i informationsdisken. Igenkännande. Kände mig som hemma. Välkommen. Botaniserade länge. Köpte två böcker. Otroligt återhållsamt för att vara jag bland bokhyllor.
I löparbutiken höjde expediten på ögonbrynen. Frågade mig hur långt mina gamla skor gått. Drygt 200, sa jag. Då klarar du dig ett tag till, du behöver inte byta förrän du sprungit mellan 100 och 150 MIL i dem. (Ursäkta?!) Inte så hemma, nej. Men jag köpte att par varmare tajts i alla fall.
I bling-blingbutiken såg spacklade tjejen i stora örhängena närmast livrädd ut. Följde mig misstänkt med blicken, för såna obskyra personer som jag tänkte säkert låta bijouterierna glida ner i prassliga påsen från löparbutiken. Men jag betalade snällt glittret. Hemma? *gapskratt*
Uppenbarligen är jag trovärdig som disträ bokmal, men jag ser inte ut som en löpare, och definitvt inte som en tjej som köper överdimensionerade armband.
………………………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Trodde löparskoexpediten att du menade meter eller kilometer?
(När det gäller bling-bling tycker jag pennorna gör sig bra).
Igår blev jag sjysst behandlad i en fiskeributik, medan jag var ufo i en pysseldito. Det tyckte jag var lite coolt, vet inte varför. Det var ju samma lim jag var ute efter.
Den funktionär som försökte leta reda på ett kuvert i milserien när jag skulle hämta min nummerlapp till halvmara i våras fick en saftig släng av onda ögat kan jag säga.
Hur ser en löpare ut? Man hör ofta ”Han eller hon ser inte ut som en löpare”. Min man ser ut som en löpare. Lång och smal. Men han är ingen löpare. Hur ser man folks tankar och känslor? Syns tävlingsinstinkten och löparmängden i ögonen när vi äntrar en löpskobutik?
Fast visst tillhör vi flocken när vi slänger av oss strumporna och har blånaglar!
Butlern: Jag hoppas sannerligen att han antog att jag pratade om kilometer….
Ultrasch: Fiskeributiken har ju faktiskt en coolare aura över sig än pysselaffärer…
Själv blev jag synnerligen väl bemött på en viss känd löparbutik dagen före LL. Lycka till i morgon, sa expediten. Och jag hade inte med ett ord nämnt att jag skulle springa.
Mia: Se ovan. Ibland ser jag uppenbarligen ut som en löpare, ibland inte… Det kanske var tävlingsnerverna som syntes utanpå dagen före LL. Igår däremot var jag totalt ofokuserad.
30 % blå tånaglar – är jag alfahona då? 🙂
Haha, här har vi en sak som jag är (alltför) känslig för. Stämningen när man sätter foten in i en butik, alltså.
Vissa personer (inklusive min fru) bryr sig inte ett dugg, men jag har nåt slags känselsystem som direkt känner av ifall jag är ”välkommen” eller inte i butiken. Skumt. Jag är till och med sådan att jag kan betala (ganska mycket) mer för exakt samma vara i en butik där jag känner mig trygg/bekväm/hemma/välkommen än i en butik där jag känner mig som något katten släpat in. Sjukt? Förmodligen, men inte desto mindre sant.
Benet: Ja, men just så är det ju! Det händer att jag går ut ur en butik där jag upplever att jag blvit taskigt bemött, och så går jag in i en liknande butik längre neråt gatan och köper samma vara – om den kostar mer bryr jag mig inte om. Bara personlen är trevlig och stämningen varm.
Den kompetenta personalen är värd påslaget, tycker jag. För de gör ju faktiskt ett bättre jobb. De fick mig att öppna plånboken!
Men Sofia, du ÄR kort. Men inte så kort!
Jag var med om en disträ grej för nått år sedan…Jag skulle jobba natt och kände mig symptomatiskt krasslig så jag tog tempen på mig med en termometer i armhålan. Jag satte mig ner och väntade och tankarna for i väg och när det var dags att gå iväg så tänkte jag att sjuk får jag vara en annan dag/natt. Jag tog på mig jackan och skorna och cyklade till jobbet. När jag kom fram pratade jag med en kollega i kapphallen och *KLOINK* termometern trillade ner på golvet! *lite pinsamt*
Jag tycker din penna är ett vackert ”smycke” och förvaringsplatsen är praktisk. Pennan är mer bohemiskt och romantiskt än min febertermometer, eller hur? 🙂
(BTW: tur att jag tog tempen i armhålan.)
😀
Hur i hela friden lyckades termometern hålla sig kvar? Hade den sugkroppar?
Jag har för mig att det under 80-talet var modern att ha pinnar (typ, den asiatiska ätvarianten)i håret. Kanske håller jag på att skapa att nytt mode?