Morgon med fylking

Jag talar inte om Gert. Fylking alltså. Jag talar om avundsjuka.

I morse blev jag nämligen avundsjuk. På ett höststräck. Ett gäng fåglar (svanar tror jag) som, efter en stunds högljutt kivande om aerodynamiska lagar, hittade sin perfekta vformation – en fylking. En flykt i plogformation som gör att de sparar energi. De ligger på rulle helt enkelt.

Jag skulle också ha behövt lite rulle i morse. Ett par rullskridskor under fötterna kanske. Och någon som puttade på. Det hjälpte inte att den uppgående solen kysste ytan på en spegelblank Fyriså och fick dimslöjorna att skingras. Eller att hösten strösslat varmröda löv över stigen. Som rubiner att studsa fram på.

Kroppen ville inte. Istället för att lyssna på tystnaden hörde jag mina tunga steg klampa fram på åsen i 6:15-tempo. Med en puls som skenade uppåt 165. Stjärtmusklerna kved och lårens baksidor försökte gömma sig i diket. Var det verkligen den här kroppen som tog mig runt Lidingö? Och är det verkligen den som ska bära mig 42195 meter den 30:e maj nästa år?

I går kväll betalade jag anmälningsavgiften. Försöker kroppen hämnas?

……………………………………………………………………………………

Annonser

13 tankar om “Morgon med fylking

  1. Nädå, den försöker bara skrämmas! Låt den inte göra det bara 😉 alla har vi våra dippar som ju faktiskt leder oss till utveckling! Ge inte upp bara! 😀 Ses den 30 maj om inte förr!

  2. Dumma kroppen – förstöra en fin morgon på det där sättet!

    I övrigt håller jag med tidigare talare, speciellt avseende att du är anmäld!

    Är det så att du kräver en postmarathonfest, eftersom du inte fick vara med förra året? Precis som Benet kräver en, eftersom han inte fick glassa runt i finishertischa?

    Säg ja! 😉

  3. Helena: Ska försöka se det som ett steg i utvecklingen. Och skrämmas tillbaka! 🙂
    Börjar redan längta till SM (jag gick ju miste om förra årets upplaga), för då får jag träffa alla bloggisar IRL! Sen ska jag springa också, men det är en bisak. 🙂

    Benet: Japp, hurra!
    Mm, det är bra att få perspektiv på tillvaron ohc löpningen. Jag tror alltid att segheten ska göra att jag tappar motivationen och låter löparskorna samla damm. Men det är bara för att jag gillar att rita fanstyget på väggen. Jag vinner alltid till slut!

    Nix: JA!
    Klart jag kräver en fest – boka badtunnan!!

  4. Jag som trodde att du var anmäld sedan länge. Men någon tvekan har väl aldrig funnits?

    När det gäller din motsträviga löparkropp, säger jag som jag brukar: Det ska fan hänga med i alla ungdomens snabbt oschilerande (orkar inte slå upp stavningen) formkurvor. Värre än mörka skogens bergodalbana på Lidingö. Jag väntar till i morgon då det kommer att vara annat ljud i skällan här. Sen tar jag ett medelvärde och summerar långsiktigt. När du blir gammal som jag, kommer du att förstå (Här förväntar jag mig att du svarar ”Inte är du så förfärligt gammal”).

  5. Den sege böjs för vinden då den hårde knäcks…. (gammalt fantomenordspråk) Maraton är bara galet långt, en gång kanske, kanske. I mitt fall är det mer än kroppen som är motsträvig, även skallen strävar åt andra håll än framåt både nu och då.

  6. Jumper: Inte är du så förfärligt gammal! Smickrad över att själv kallas ungdom blir jag nu nyfiken på vad jag som äldre kommer att upptäcka. Kan man få en vink?
    Nej, egentligen har jag väl aldrig tvekat om att jag skulle springa SM. Men man kan ju alltid fundera på om min kropp varit inne på samma linje… Just nu beskriver formkruvan ett sluttande plan, men det är väl meningen. Viloperiod, du vet.

    Slimslender: Fantomen – en fena på aforismer!
    Efter Lidingöloppet känns plötsligt maraton inte fullt lika galet, även om jag fortfarande har respekt för distansen. Men nu tror jag faktiskt att jag kan klara det utan att avlida.

  7. Kanske så här:

    När du är en pigg 62-åring, bläddrar du i din ungdomsblogg och tänker: ”Jag det var det där året när jag sprang mitt första maraton. Träningen gick skapligt minns jag och loppet gick visst inte så pjåkigt heller. Det var på den tiden man fortfarande bara blev bättre och bättre”.

  8. Medelåldersblogg snarare… *ler*
    Tänk om jag som pigg 62-åring fått för mig; jag tror jag vill springa en mara. Kanske borde man börja träna? Då skulle jag bara bli bättre och bättre.
    Men är man redan tränad… då får man kanske definera om vad bättre betyder?

  9. Det är det som gör löpningen intrssant. Det går alltid att hitta ett nytt perspektiv. Men ungdomens ideliga ups and downs är ett minne blott. Nu tänker jag i större tidsperspektiv, vilket är märkligt eftersom min tid rimligen borde vara kortare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s