Rävar och rännilar

Kvällens runda gick i frälsningens tecken. Passerade kyrkoherden. Fick mig ett ”guds frid” när jag passerade. Det gick icke särskilt fridfullt till. De senaste veckornas löparvila har helt klart haft effekt. Säkert (hoppas jag) positiv på sikt, men klart negativ på den nuvarande formen. Jag vinkade, för andfådd för att flämta ett svar.

En dryg kilometer senare kände jag mig som en frälsare. Räddade en katt från en säker död i mickels käftar. Räven låg på lur i höstgräset. Katten – intet ont anande – spankulerande över vägen. Jag lyste räven i vitögat med pannlampan. Effektiv skrämseltaktik.

Pannlampan för oss helt osökt vidare till led två i rubriken. Rännilar. Av svett. Deras källa återfinns just under lampan, varifrån de med enerverande regelbundenhet letar sin ner längs min näsrygg. Killar mig en stund på nästippen och droppar ner på reflexvästen. Väl hemma är jag dessutom prydd med ett intressant mönster i pannan. Våffelvågor.

Att springa i mörker har sina baksidor. Men en stor fördel. Jag förlorar fartkänslan och springer snabbare än vinden. Eller snarare: tror mig springa snabbare än vinden. I verkligheten lurar mörkret sinnet. Men vad gör det. Under passet är jag värsta geparden. Kutar ifrån vilken rävrumpa som helst.

…………………………………………………………………………………….

Annonser

9 thoughts on “Rävar och rännilar

  1. Jag har aldrig sprungit med pannlampa men jag kan mycket väl tänka mig att man får så mycket annat att tänka på (vart man ska sätta fötterna och liknande) så man märker inte trötthet på samma sätt.

    Jag håller mig till upplysta asfaltvägar på vintern, man blir lite mer begränsad.

  2. För mig räcker det med att det börjar skymma, för att detta fenomen ska uppträda. Pannlampa har jag aldrig provat, men löpning i gatlyktors sken eller i ett upplyst motionsspår känns alltid snabbare än den är på klockan. Eftersom jag samtidigt helt logiskt inte blir trött (jag springer ju inte så fort) känns det som om jag är i toppform.

    (Jag är för övrigt imponerad av din observations- och analysförmåga i pannlampans sken: ”Aha!, räv på väg att äta upp katt. Bäst att ingripa”. Eller handlar det om en efterhandskonstruktion (Katt på vägen. Strax därefter en räv som skrämd av pannlampan pilar iväg. Reflexion: Katten räddad)?)

  3. Dunceor: Det är faktiskt inga större problem att springa med pannlampa, den lyser tillräckligt starkt så att jag inte behöver oroa mig för fotplaceringen.
    Men eftersom jag springer i en begränsad ljuskägla får jag ingen riktig känsla för omgivningen. För få referesnpunkter. Och då tycker jag mig springa fortare än jag gör. Jag tror i alla fall att det är det fenomenet beror på.
    Här i obygden är pannlampa ett måste. Jag har 400 meter gatlyktsupplyst asfalt förbi kyrkan. Blir lite tjatigt i längden… 🙂

    Jumper: Gatlyktor ger visserligen betydligt mer ljus än min ynka pannlampa. Kan min förklaring ovan ändå gälla?
    Avslöjad. Nån riktig hjälteinsats gjorde jag nu inte. Såg katten på vägen. Ett ögonblick därefter två gröna ögon blänka i gräset intill. Då tittar jag förstås lite extra intensivt i den riktningen och dit jag tittar riktas självklart även pannlampan. Det tyckte räven inte om. Men han/hon kan ju faktiskt ha haft allt annat än en katt i tankarna.

  4. Ja, jag har samma förklaring. Ser man bara den närmaste omgivningen tycks den rusa förbi. När man tittar genom fönstret på ett tåg blir fartupplevelsen olika om man tittar ner på banvallen eller mot horisonten. Fenomenet uppträder också när man springer i en smal korridor (mindre vanligt) eller på en smal skogsstig.

  5. I mina kattvänliga ögon är du en hjältinna Bureborn, oavsett hur det nu egentligen gick till. Finner det här lämpligt att citera min gamle brittiske kompis, Mr Smith (ej fingerat namn): ”Don’t let the truth stand in the way of a good story”… 🙂

    Det här med att det känns som att man springer fortare då man springer i miljöer med ”snävare bildvinkel” är intressant. Springer man på stig i tätare skog kan man få upp en känsla av ”fart” trots att man lunkar på i bästa Maffestil. En god anledning att springa sina Maffepass i skogen.

  6. Jumper: Får en närmast obetvinglig lust att testa teorin i kulvertarna under Akademiska.
    Har visserligen sprungit ett par pass på löpband, men kan inte påminna mig huruvida jag tyckte det gick fort eller långsamt. Det var under alla förutsättningar urbota tråkigt.

    Benet: 🙂 Du och Mr. Smith har rätt förstås. Sanningenshalten har inget att göra med en god historia. Skrönor är helt underbara. Som Torgny Lindgrens. Så skulle jag gärna kunna skriva.
    Ända problemet med att springa maffe i skogen är väl att det är så mycket jobbigare = pulsen har en tendens att skena. I alla fall min.

  7. Det finns ”bra” och ”dåliga” Maffeskogar. Min skog på fältet är platt och fin. Så ock skogen i Åhus. Inte många kullar där inte. 🙂

    Har (tyvärr) inte läst Torgny Lindgren. Måste sätta det på min ”to do”-lista.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s