Blint träskmonster

Jag har skavsår på nyckelbenen (batteriselen). Och så luktar det urk av skosulorna. Plus ett litet rivsår på smalbenet. Klarade mig alltså tämligen helskinnad från gårdagskvällens utmaning i Gimoskogarna. Nattorientering á la Rodhen.

Det var aningen surrealistiskt. Som om halva mitt medvetande satt i grantopparna och betraktade mig från ovan. Andra hälften hängde med ner i de vattenfyllda blöthålen. För det var blött. Och kallt. Fötterna domnade av redan innan kontroll nummer två. De vaknade till liv först när jag efteråt klev på en sten i omklädningsrummet. Där jag förexten konstaterade att orienterare och jägare har ryggsäckarna gemensamt. De kommer utrustade med egen stol. När bänkarna tar slut (gör de fort) har man med sig egen sittplats att byta om vid. Smart. Men med mullevarning.

Innan start kunde jag också konstatera att flera hundra dubbade orienterarskor i skock på väg över asfalt låter likadant som krabbor i en hink. Massor av krabbor i en hink. I gemensam tropp tågade vi i facklors sken från idrottsgården i Gimo till den gemensamma starten. Alla samlade i hästskoform kring en ”lägereld”. Ryktet om min orienterardebut hade spridit sig i Länna IF. Kombatanterna levererade gliringar: ”var har du kompassen?”, ”vi är runt på en timme, sen börjar skallgången efter dig”.

Då plötsligt gick starten. Alla ryckte till sig sin karta. Pannlamporna irrade iväg i mörkret. Och min löparpolare stack iväg längs en kraftledningsgata. En mycket ruffig kraftledningsgata. Bara för mig att haka på – hade inte ens kastat ett öga på kartan. Inte för att det hade hjälpt. Vi villade bort oss en aning på väg till kontroll nummer ett. Förlorade mycket tid. Fast det var jag omedveten om.

Vid kontroll tre var jag dyngsur om fötterna. Och iskall som sagt. Både om fötter och fingrar. Flåsade efter löparpolaren över ett mosstäckt stenskravel. Svor. Och sen var det ett jävla traktordike. Lervälling och surhål. Svor lite till.

Vid kontroll fyra – eller fem, medvetandet var som sagt inte 100 % närvarande – svor jag inte längre. Löparkollegan hade kommit på att det där med ospårad terräng inte riktigt var min grej. Lade om taktiken. Fler stigar. Lite elljusspår. Till och med en grusväg. Som blev en asfaltsväg. Fötterna var visserligen som döda fiskar i skorna men fingrarna tinade. Och löplusten. Jag hade riktigt roligt. Till och med när vi lämnade slätmarken och härjade ut i skogen.

En stor del av mitt löpande handlar om att nollställa medvetandet. Att hitta rytmen. Och lugnet. Det här var något helt annat. Sinnet måste hela tiden vara klarvaket. Hålla koll på terrängen. Och då behövde jag ändå inte läsa kartan. Inte göra vägval. Inte fixa kompassriktning. Inte matcha terrängen mot kartbilden. Orienterare fixar allt det. I farten.

Att springa helskärpt innebär också att tiden går fort. Vi höll på i 58 minuter. Kändes som hälften. Jobbigt var det också. Pulsen låg på medel 177 – genomsnittligt tempo drygt 8 minuter. Banan var 4,5 K, vi sprang cirka 6,8. Sen gick vi i mål. Hand i hand. Fick varm saft. Kollade resultatlistan. 26:a i klassen. Klart bättre än många andra Lännalag. Så jag tror löparpolaren var rätt nöjd, det var liksom det allt gick ut på.

Själv är jag också rätt nöjd. Ha! Jag fixade det banne mig. Och imponerad. Av Running duck som sprang ”mixed lång” (vi sprang kort). Och av alla killar och tjejer, damer och herrar, tanter och gubbar, som kastar sig ut i mörkret. Plurrar till halsen i krondiken. Och tycker att det är hur kul som helst.

…………………………………………………………………………….

Annonser

12 tankar om “Blint träskmonster

  1. Vilken skön beskrivning. Det måste ju ha varit helt sjukt att snubbla omkring i ospårad terräng där i mörkret. Imponerad som få att du fixade det. Själv kom jag som du vet bara till tredje kontrollen. I den där O-tävlingen för ett tag sedan. Och det var ändå i fullt dagsljus… men så hade jag ju iofs inga limegröna dubbpjuck heller 🙂

    Heja Bureborn!

  2. Intressant på ett sätt: Parorientering består egentligen av en som orienterar och en som är stark nog att hänga med. Eller?

    Vad skiljer det då egentligen mot enmansorientering, mer än att man har någon att prata med? För 177 i snittpuls är ju snacktempo 😉

  3. Se där ett äventyr. Det känns som om jag snart är den ende i löparbloggosfären som inte i höst klafsat genom träsk och sen kommit upp på andra sidan med ett fett leende på läpparna. Detta trots att jag är vän av orientering.

    Identifierar mig självklart med killen du sprang med. Att ha någon med mig som följer mig som en skugga (om det hade varit månsken) och litar blint på på att jag ska hitta. Någon som möjligen svär lite när den går ner sig i ett dyhål men inte ifrågasätter min auktoritet med insinuanta frågor i stil med: ”Du vet väl var vi är nånstans?”. Jag trivs i den rollen. När jag går i skogen (eller en främmande stad) med påsköterskan, säger hon att hon litar på mig, och om det finns tvivel i tonfallet, hör jag det i varje fall inte.

    Din roll däremot påminner mig om militärtjänstgöring i Norrland på 1960-talet. Man springer genom en massa myrar men fattar inte vart man ska och varför. Då brukade jag se till att ”komma bort” så att jag kunde gå för mig själv och välja min egen väg. Hatten av för att du klarade din svåra uppgift till belåtenhet!! 26:e plats av 44 fullföljande är ju inte så pjåkigt.

    Jag delar för övrigt din beundran (?) för riktiga orienterare. Att hitta med karta och kompass är ju inte så svårt, men att göra det springande i full fart, och i mörker!!

    Det blev långt det här. Jag tycks ha drabbats av mundiarré. (Eller heter det pekpingersdiarré här i bloggvärlden?).

    Slut.

  4. Benet: Kändes rätt absurt… Utan mina buggar hade jag varit förlorad!

    Paljetten: Fjällen nästa, helt klart! Men i dagsljus, tack. Du vill inte haka på?

    Nix: Fördelen med vår typ av patrull (mycket ovanlig konstellation , tror jag) är att det inte uppstår några diskussioner angående kartläsning och vägval. Det fanns de som rök ihop i bushen…
    Klart jag snackade. Hela vägen. 😉

    Jumper: Säkert var det därför löparkompisen såg så nöjd ut. Jag litade blint på honom, och han visste det. Bra för det manliga egot. Jag är tacksam för att antalet myrar är förhållandevis litet runt Mälardalen. Orientering i Västerbottens inland – nej tack!
    Hyser numer en slags motvillig beundran för orienterare. De har fula skor, men jäklar vicken simultankapacitet.
    Du får förexten gärna skriva långt i kommentatorsfältet, då lever bloggen.

    Mia: Tack! Den som lever får se. Men ska jag springa solo krävs nybörjarkurs i kartläsning.

  5. Haha!

    Känns nästan skönt att jag nu tvingas avstå äventyret efter den här beskrivningen. För vilken löpare har väl en stolryggsäck? Och man vill ju inte sitta på golvet och byta om.

  6. Jag älskar din beskrivning;
    ”En stor del av mitt löpande handlar om att nollställa medvetandet. Att hitta rytmen. Och lugnet. Det här var något helt annat. Sinnet måste hela tiden vara klarvaket. Hålla koll på terrängen. Och då behövde jag ändå inte läsa kartan. Inte göra vägval. Inte fixa kompassriktning. Inte matcha terrängen mot kartbilden. Orienterare fixar allt det. I farten.”
    För precis så här är det ju, som fd talanglös orienterare uppkattar jag parorienteringen. Att få möjlighet att få springa fort i skogen, men utan att orientera. Det bästa av två världar;)

  7. Paljetten: Äh, lite backar fixar du easy peasy!

    Lena: Välkommen hit!
    Visst är det bra – äta kakan och ändå ha den kvar. Frågan är om den andra halvan av paret tycker detsamma. 🙂
    Min löparkompis påstår att han gillade upplägget. Han fick ju bestämma. Och vi började inte bråka om bästa vägen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s