Runt bänken där jag väntar; snår av snöbär. Tittar mig omkring. Finns där någon som ser? Släntrar fram mot den närmaste busken. Lagom otvunget. Spanar efter det största bäret. Trycker till.
Inget.
Nästa bär skapar en fuktig fis mellan fingrarna. Här har jag samlat mod i onödan. Bejakt lusten och lekfullheten. Och så får jag inte ens en smäll som belöning. Frosten har hunnit före. Allt jag får är en konstig blick från mannen i svart jacka som passerar just när jag smyger bland buskarna.
………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Hur är det, brukar du smyga som en tjuv om natten också, när ska hoppa och stampa på den nattgamla isen på vattenpölar så att det säger ”krisch krasch”, eller hör du till dem som tycker att det är synd och inte ens gör det i smyg?
Fråga 2: Hur kommer det sig att man alltid upptäcker att man glömt ett ord eller en bokstav, först när man redan har skickat iväg sin kommentar. Det hjälper inte att läsa igenom eländet först, eftersom det verkar som om man läser det man vill se.
Jag har blivit busigare på äldre dar – älskar att krasa is. Som barn tyckte jag synd om isen.
Jag gillar också att hoppa i lövhögar. Och göra snöänglar. Men jag kastar allt ett extra öga över axeln först…
klockrent. Det är mer legitimt när barnen är med… om de är under 10 år då förstås. Jag brukar låna brorsbarnen för att få leka obehindrat och undvika konstiga blickar.
Synd bara att man ska behöva begränsa sig så – tänk vad härligt att få vara helt lekfull och spontan närsomhelst.
Varför får ingen se dig?
Antingen tycker folk att du är knäpp och tänker att ”så där korkad är i alla fall inte jag”. Då mår de lite bättre.
Eller också har de själva samma last och då kan ni få ett givande samtal kring isen, löven, änglarna eller bären:
– ”Tänk att de inte smäller när frosten har varit framme”.
– ”Undrar vad det månne kan bero på”
– ”Ja, den som det visste”
– ”Själv tycker jag att balsaminen är roligast”
– ”Ja det kittlar så skoj, när frökapslarna spritter”
– ”Men den tiden är ju förbi”
– ”Jo de har sprittit färdigt för i år, eller heter det månne ”spruttit”
– ”Jag brukar säga ”spruttit”, men min fru säger ”sprittat””
– ”Ja, skojigt är det i alla fall”
– ”Jo, nog är det det alltid”
Och så vidare.
”För vi har vårat glada barnasinne kvar…” 😉 Klart man ska smälla snöbär. Och springa i lövhögar. Och hoppa i vattenpölar.Och trampa på röksvamparna 😀 Jag är förmodligen mer barnslig nu än jag någonsin var som barn…
Jag brukar alltid se mig noga omkring innan jag pangar doror.
Och gatlyktor.
He he he… jag har för mig att det var en del vita bär i buskarna där du väntade på mig i går 😉
Mina föräldrar har en gigantisk trädgård och där är det som att hamna i himlen just innan Fuxiorna går i blom. De där cerisa dropparna lockar på mig och de ger just den där busiga och förbjudna känslan. Underbart!
Men säg inget till pappa, för han skulle bli skogstokig om han visste…*S*
Mia: Ibland har det sina fördelar att ha ett alldeles eget alibi med sig nästa överallt. Än så länge tycker Pumlan inte heller att jag är pinsam…
Butlern: Bra fråga. Egentligen borde jag ge blanka f-n i om andra ser eller inte. Varför är man så feg måntro?
En balsamindiskussion skulle jag inte tacka nej till. Sprätt?
Karin: Åh, de roliga röksvamparna hade jag alldels glömt bort. Attans att säsongen är över. Jag tror det var någonstans i sjuårsåldern som jag slutade med ”barnsligheter”. Då var man ju stor ju. Tyckte man. 🙂
Tildo: Doror? Vad är det?
Paljetten: Jag roade mig lite. 😀
Pluppar fuchsiaknoppar? Jag kokade soppa på mammas pelargonblommor. Det var inte populärt.
”Dora” är gammal Stockholmsslang för ”fönster”.