Ikväll såg jag ut som en munsbit. För en räv. Precis innan jag springande svänger upp på vägen från V. Väppeby får hon/han syn på mig. Och jag på henne/honom. Ser två gröna ögan glimma till, en rävrumpa dansa över åkern. Men istället för att springa bort från mig stannar räven till. Funderar ett kort ögonblick. Och styr sina strumpförsedda, svarta tassar åt mitt håll.
Jag stannar förvånad. Viftar med armarna och utstöter glutturala läten. Ingen reaktion. Nu blir jag i ärlighetens namn lite orolig. Vad vill räven? Sätta tänderna i mina hälsenor?
Försöker lokalisera en lämplig sten i det batteritrötta, falnande skenet från pannlampan. Då kommer räddningen – en bil dyker upp över krönet. Bländar både mig och mickel. När jag kan se igen är räven borta.
………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
”Aha, en Bureborn. Sött!”, tänkte räven.
Räven kanske blev en fin dekoration på grillen… *smack*
Iuuuh! Vad läbbigt.
Grillad Räv – serveras med sura Rönnbär.
I Vallentuna finns det en varg.
Käka räv? *hulkar en smula*….jag hade grillen fram på bilen i åtanke 😉
Jag vill helst tro att räven sprang till skogs. 😉
En mrogn såg jag ett lodjur i trakterna. Hon/han tassade på tysta jättetassar – bort från mig.
Är det vildmarken som kommer till Bureborn eller Bureborn som är kommer till vildmarken? Själv uppskattar jag när djuren rör på sig. Bort från mig.
Lena: Det varierar. Älgar kommer gärna på besök hos mig. Och stirrar in genom köksfönstren. Övriga djut besöker jag oftas i deras naturligare element. Fast räven var ett gränsfall. Jag befann mig ju faktiskt bara 500 meter hemifrån…