Frossa och fyra feta flugor

Efter dagens runda fick jag sällskap i duschen. Av fyra flugor – spyvarianten. Med gyllenglänsande gröna kroppar. Snyggt på skarabéer. På flugor är det bara äckligt. Dessutom har flugorna svarta hårtestar på sina. Faktum är att hela huset surrar av dem. De materialiserar sig som ur tomma intet. Spökflugorna. Egentligen hade jag kanske tränat nog när jag rusade runt huset med smällan i högsta hugg, men eftersom jag försöker trappa upp löpningen så sakteliga tyckte jag inte att det räckte.

Möjligen tyckte inte mina ben detsamma. För underbenen protesterade. Det gamla vanliga stället, insidan av skenbenet. Benhinnevarning. Så nu sitter jag är med lätt frossa. Ice Power har den effekten på mig. Det räcker inte med att kroppsdelen som smorts in börjar spritta av kyla. Iskänslan sprider sig i hela kroppen och jag får bylsa in mig i flera lager fleece. Fast kylsvedan på nosen beror på annat. Man ska inte klia sig på näsan innan man tvättat händerna…

Eftersom en lagom dos självömkan står på menyn för dagen tänker jag dessutom klaga lite över den brännande svedan under främre trampdynorna. Skavsårsvarning. På gamla vanliga stället. När jag sprungit i New Balance vill säga, Kayanosarna är som tofflor. Men eftersom jag fått för mig att kroppen mår bra av skovariation brukar jag just variera. Springa de kortare rundorna i mina NB – köpta på rea. Varje gång börjar det bränna under forsulorna. Och nu börjar jag plötsligt också fundera på om smärtan i underbenen också kan kopplas till skovalet. För NB är betydligt, betydligt hårdare än Asics. Hm?

Ha! En fet fluga mindre. Smaschade en med handflatan. Jag må ömka mig en aning, men jag är en jäkel på flugtennis. Med eller utan smälla.

(6 K runt Tomta i 5:30 tempo blev det.)

…………………………………………………………………………..

7 tankar om “Frossa och fyra feta flugor

  1. Det här låter ju nästan som jag har skrivit; skoproblem, ont och skador. Mitt liv i ett nötskal.

    Dålig dämpning + hårt underlag = benhinnor åt skogen. Det är vad jag lärt mig. Asfalt kan vara döden. Jag sabbade mina knän med för mycket asfaltslöpning som aktiv som skidåkare. Sista året tänkte jag satsa friskt och började grundträna redan i april när snön låg kvar. Hade nästa bara sprungit på barkspår i hela mitt liv och gav mig ut på asfalten – sen sprang jag inget mer. Fast det verkar ha ”växt bort” med 15 år av vila och en slow start med uppbyggnad av muskler.

    Så länge jag sprungit i Kayanos har jag aldrig haft problem med benhinnor och knappt med knän heller. Mina DS-Trainers kommer jag att ta det lugnt med i fortsättningen…

  2. Nog kan dina skor vara boven i dramat, det låter nästan så. Kanske dags att investera i ett par nya? Skor håller bara ett par år som max ändå, oavsett hur mycket/lite man springer i dom. Materialet torkar liksom ut och blir stumt istället för fjädrande…
    Mer Ice-Power åt folket, det är en så skön kyleffekt ju! 🙂

  3. Ice Power är skönt. Isbitar i plastpåse inlindat i kökshandduk och sedan runt underbenet ännu skönare… Benhinnekänningar skrämmer mig värre än mörkret ute på fältet en blåsig höstkväll.

    Nuförtiden när jag tassar omkring försöker jag variera löpsteget och varvar framfotslöpning med vanlig hederlig hälisättning.

    Lena ställer en riktigt intressant fråga. Men är det inte så att andelen människor som idag kan löpträna den mängd som krävs för ett marathon har ökat på grund av att skorna blivit ”bättre”/mer dämpade/mer skonsamma för kroppen (fötter, ben och höfter).

    Pose-löparna i bloggosfären (Dunceor, Medeldist, Fredrika & co) kanske är av en annan uppfattning?

  4. Mia: Först är det iskallt, sen bränner det – fast jag uppfattar det som köldbränna, sen får jag frossa, ungefär i samma veva som det börjar kännas som en gäng pissmyror dansar samba på huden. Ice Power är så skönt!

    Jogga: Första året jag började springa på allvar sprang jag enbart på asfalt och det gick – läs och häpna – bra. Men sen började jag få storhetsvansinne (läs: ökade mängden löpning för snabbt) vips började först benhinnorna och sen hälsenorna att krångla.
    Sen köpte jag mina fösta Kayanos, började variera asfalt med terräng, och ökade försiktigt. Häpp!
    Men skadetendensen är aldrig långt borta… Suck!

    Karin: Nya skor… *drömmer* Det vore trevligt. Men jag har faktiskt ett par nästan nya Kayanos i skohyllan… Får helt enkelt springa mer i dem. och måla huset i NB. 🙂

    Lena: Tack! Jag känenr mig redan bättre, men fick mig en liten funderare. Inte öka kilometermängden för snabbt. Aja baja!
    Precis som Benet i kommentaren under din har jag hört att anledningen till att så många fixar maraträning är tack vare skorna. Tidigare sållades de med biomekaniska skavanker bort. Men det finns säkert de som tycker annorlunda, som menar att felaktiga löpsteg är en myt. Själv pronerar jag värre än lutande tornet i pisa. Utan hjälp av mina skor skulle jag knappast kunna springa så pass mycket som jag ända gör. Det är jag säker på.

    Benet: Har som sagt hört samma sak som du, att skoutveckligen gjort löpning möjligt för så många fler.
    Funderade ett tag på att börja tassa på framfoten. Men det kändes inte ”naturligt”, och hälsenorna kved. Och kvidanden från dem är jag om möjligt ännu räddare för än benhínnorna…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s