Jag springer ikapp honom i en svag uppförsbacke. En hukande gestalt i överdimensionerat stor, mörkblå jacka. Parkas, typ. Huvan uppdragen. Känner hans blick i ryggen när jag passerat. Tycker mig höra hans andetag…
Naturligtvis följde han inte efter mig. Och inte låg han på lur bakom en gran när jag passerade under nästa varv heller. Då var han säkert inne i stugvärmen och drack kvällste. Men oron följde mig ändå hela passet. Lyssnade efter förföljande steg i det frusna gräset. Förnam händer som landade på min ena axel.
På mina egna vägar runt Veckholm är jag aldrig rädd när jag springer sent på kvällen, trots att pannlampans irrande bara skapar en smal kon av ljus. Trots att jag nästan alltid är helt ensam på vägen. Undantaget de bilar som med ojämna mellanrum passerar. Och vem som sitter i dem har jag ingen aning om.
Ikväll sprang jag i elljusspåret i Lillkyrka. (Efter avslutat föräldramöte, vilket jag bevistade iförd löparkläder. :-)) Det var som om mörkret var tusen gånger kompaktare bortom de gulaktiga lyktornas sken. Möjligheten att stöta på andra människor så mycket större – ett hot, inte en trygghet.
Man tycker att rädslan borde ha visat sig i en tempoökning. Men så långt sträckte sig inte olusten. Söndagens halvlånga pass satt kvar som en tröghet i benen. Jag försökte varva upp motorn, men handbromsen vägrade släppa.
……………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Huij, det där är olustigt! Jag har bara en gång varit folkrädd i mörkret här i Uppsala. Jag skulle gå igenom Stadsparken och mötte en lång karl iförd galonkläder trots fint väder… han klev ned i diket när jag kom och han tittade efter mig. *ryser*
Jag kom ju att tänka på American Psyco och killen som styckar kroppar iförd regnställ…
Jag blev så arg på galongubben att jag tänkte skälla ut honom för att han betedde sig onormalt och hotfullt. Men jag tordes inte.
Ja, precis så är det! Jag, butlern och snitsaren känner igen oss helt och hållet. Precis så är det!
…att vara en farlig gubbe.
Plajetten: *ryser oxå*
Galonkläder är alltid lite misstänkt – på vuxna alltså. På barn är det praktiskt. 🙂
Ibland blir jag så arg på mig själv för att jag är rädd, för det är ju i min skalle som faran uppstår. ”Min” man i den mörkblå parkasen var alldeles säkert en helt ofarlig kvällsflanör…
Och ändå, rädslan är inte helt ugrundad – det händer ju faktiskt att kvinnor och flickor blir överfallna. Även en varm eftermiddag i orter som Stjärnsund…
Jumper: ”Gubbarna” oroar mig inte hälften så mycket som mystiska män i 35-40-årsåldern… Men jag kan förstå att det inte känns så roligt att bli ihopbuntad i en och samma klump: män = potentiella våldtäktsmän. Det var natruligtvis inte meningen att få er att känna er anklagade! Det bör kanske tilläggas att jag kan drabbas av samma nästan lika irrationella rädsla om jag ser läskiga, gröna monster på tv:n och sen ger mig ut och springer. Och monster finns det ju gott om…
Ett tips till ”min” man – om han vill undvika att bli falskeligen anklagad för att ha lömska syften är att säga ”hej”. I alla om man befinner sig i ett elljusspår på landet. Tekniken kan kanske tyvärr ha motsatt effekt i stan´?
Usch, det är läskigt när fantasin sätter fart. Man vet ju faktiskt inte om det är ett reellt hot eller bara ett hjärnspöke… Bäst att springa tryggt på hemmaplan 😉
Åh, inte känner jag mig anklagad av dig inte och det ska ingen annan pojke göra heller. Men jag känner väl igen din reaktion. Jag har många gånger observerat den utifrån. Om jag går långsamt i motionsspåret och lyssnar på fåglar, kan jag se lite farlig ut och en del kvinnor som springer förbi, vänder sig oroligt om, när de hunnit en bit fram. Då försöker jag låtsas som att jag inte ser det, så att de inte ska känna sig dumma. Att säga ”Hej” går nog bra, men inte om man blir omsprungen. Då kanske man i stället skulle låtsas bli skrämd själv och le och säga ”Jisses så du skräms”. Men det är helt riktigt att det blir bättre med åren och nu kan det snart kännas smickrande att anses vara i stånd att springa ifatt och överfalla någon. Helt ofarlig är jag när jag har träningsoverall och löparskor på mig och springer, vilket är lite ologiskt, eftersom då visar att jag har de fysiska resurser som krävs.
Jag kan tycka det är lite svårt också, att hur ska jag bete mig för att de ska förstå att jag inte är ett hot.
En grej som en tjejkompis sa till mig när det är sent på natten, gå gärna några hundra meter bakom för det betyder att du vill inte skrämma tjejen och om någon annan försöker ge sig på henne så är du i närheten och kan ingripa.
Folk hoppar till ibland när man kommer springande (enda problemet med ha ett tyst fint steg 😉 ) men jag försöker göra dem uppmärmsamma på att jag kommer, speciellt så de kan flytta sig om så behövs.
Karin: Hem ljuva hem… här riskerar man ju bara att kuta på en älg. Eller ett vildsvin. De borde man kanske vara räddare för. 🙂
Jumper: *Lättad* Var lite orolig att jag blåögt förolämpat er.
Den där ”jisses, va´ du skräms”-tekniken borde funka alldeles utmärkt. Skulle i alla fall göra det på mig.
Jag har också funderat på det där med att andra löpare per definition räknas som ofarliga. Trots att de, som du påpekar, borde räknas som en större risk – de kan ju uppenbarligen springa. Löpare är helt enkelt goda i min fördomsfulla skalle. Samma sak gäller också personer med hund…Eller som har reflexväst på sig och stavar i händerna. Förmodligen beror det på att de ser ut som de har ett syfte med sin utevaro. Till skillnad från folk som bara går omkring och flanerar…
Dunceor: Tips ett: undvik galonkläder. 😉
Ett par hundra meter bakom är faktiskt ett riktigt bra tips. Risken är i alla fall mindre att tjejen i fråga blir rädd.
Ingen undgår att höra att jag kommer ångande. Om de inte har hörlurar på sig. Jag höll på att skrämma två flickor från vettet häromkvällen. Trots att jag skrek: här kommer jag! De hoppade nästan upp i varsin gran.
Bureborn, du är härmed min idol. För du går på föräldrarmöte i löparkläder. Jag bugar och bockar, det var det coolaste jag någonsin läst.
Ja, det var faktiskt lite coolt!!
Lena och Jumper: 😀
Ickelöpare skulle möjligen säga nördigt…
Föräldrarna på mötet tyckte nog just det. Men jag kände mig rätt cool, faktiskt.