Mitt territorium är invaderat. Som beskjutet med artilleri. Tunga pjäser som briserat runt om i skogen, slitit sönder de mossklädda sluttningarna.
Men de offensiva styrkorna har inte haft tillgång till sprängmedel. De vilda svinen klarar sig med betar. Ettriga gråbruna jordfräsar som lämnat ett ödelagt slagfält för mig att springa genom, balanserande mellan sönderbökad jord och uppslita rötter. Funderandes på om Bussen och hans anhang fortfarande huserar i närheten.
Bussen. Han kallas så. Trögdens mest ökända vildsvin. Ett respektingivande namn på en respektingivande best. En bygdens legend som med tiden antagit en närmast mytisk mankhöjd. Men, även om hans nacke är blott hälften så bred och raggen blott hälften så borstig, har jag ingen lust att möta honom.
Det gjorde jag inte heller under dagens terrängtripp. På väg hem från matbutiken (där jag självklart spankulerade omkring i löparmundering) blev jag avsläppt i Boglösa. Sjutton sköna, slingrande kilometrar hemifrån.
Lyssnade på Bibliotekarien från P1:s dokumentärredaktion. Radioberättande när det är som bäst. Som bygger spänning och fascination i historien om chefen för handskriftsamlingen vid Kungliga biblioteket. Ni vet, han som stal minst 100 verk ur samlingarna, tjänade miljoner på att sälja dem och nästan – men bara nästan – lyckades sopa igen spåren efter sig. En historia som slutar med en gasfylld smäll mitt i Vasastan.
Bra radio i poden, en grå himmel som snuddar trädtopparna och en varm gröt som gjort underverk på energisidan. Bara att smasha in ett lyckat långpass.
Runda: Från församlingshemmet i Boglösa via Upplandsleden till Segla och så landsvägen hem.
Sträcka: 17
Tid: 1:55
……………………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Dokumentären hörde jag bara slutet på, dock inte springande utan sittande vid datorn (simultankapacitet). Har läst den märkliga historien i tidningen Vi. Hoppas inte butlern och snitsaren tar med sig några dyrgripar när de gräver sig ner i KB’s arkiv.
Om jag talar om, att jag i helgen sprang 33,7 km, visserligen på två dar (18,1+15,6) men i alla fall, är det inte för att förringa dina sjutton sköna slingrande kilometer utan för att skryta för egen del. Någonstans ska jag ju skriva det och varför då inte här?
Vildsvin har jag bara sett från tåg.
Jumper: Grattis till en lyckad löparhelg! Skryta är nyttigt, och du får gärna göra det hos mig. Jag minns en man som en gång för inte allför länge sen uppgivet frågade sig om långpassens tid var förbi. Så fel han hade! Och så glad jag är för det!
Tänkte faktiskt på Snitsaren och Butlern när jag lyssnade på programmet. Tyckte mig se dem böjda över någon dammig lunta när bibliotekarien smög iväg med sitt byte.
Vildsvin är riktiga bumlingar, inte roliga att möta… Tack och lov att du, liksom jag, bara sett spåren efter dom.
”Litterärt” långpass, det låter härlig. Jag tycker att man lyssnar bättre när man är ute och springer, har ibland P3:s dokumentärer som sällskap på långpassen.
(Handla i löparmundering gör jag alltsom oftast numera. Även efter passet, är man nörd så är man 😉 )
Jag är självmedveten när jag handlar i löparmundering innan ett pass, efteråt bryr jag mig inte över huvud taget;) Och visst är det underbart att bli avsläppt och få möjligheten att bara springa hem. Att slippa att springa i cirklar… Det är faktiskt lyx.
Karin: Du har rätt – har inte tänkt på det förr, men man lyssnar ju faktiskt bättre när man springer. I bilen, till exemepl, har tankarna en tendens att fladdra omkring. Men när man springer är öronen på helspänn. Kanske borde man låna en spanskakurs?
Har hittills aldrig handlat efter ett pass, alldeles för frusen.
Lena: jag brukar känna mig rätt snygg och läcker innan ett pass, men efteråt är jag ingen puma direkt. 😉
Det är helt klart nåt helt annat att springa hem, än att springa den gamla vanliga rundan. Ger lite mer mål och mening.
Helst skulle jag vilja kunna springa hem från jobbet – men det är väl långt. (4,7 mil)
Vildsvin, ja. Huga! Glömmer aldrig när en hel hord kom dundrandes förbi under en somrig cykeltur på Balsberget. Jag var skitskraj.
Dina 17 kilometer låter dock som ett riktigt skönt långpass. Härligt! 🙂
Och en sak till… Eftersom Jumper i detta kommentarsfält passade på att skryta lite om sin helglöpning, så skulle jag vilja (om det är ok att låna denna eminenta blogg till detta…) passa på att gratulera honom till den imponerande sträckan. Snyggt!
Benet: Det är fritt fram att ockupera min blogg!
Minns ditt möte med vildsvinen med en rysning. Mina fasa är att plötsligt finna mig stå omgiven av små randiga grisar och höra en dovt muller bakom ryggen som sakta växer sig starkare…