Tunga löppass är tunga. Inte bara för kroppen, för av någon anledning sprider sig tyngden in i sinnet. Idag ville benen inte, inte, inte springa. Absolut inte. Jag lyssnade inte på det örat förstås. Allra helst med tanke på att de lyckades övertala mig till en extra vilodag i går.
Jag tvingade ut dem på Upplandsleden. De hämnades genom att påminna mig om att jag fyller 40 i år. Ålder är en faktor som jag (nästan) alltid avfärdar som irrelevant. Eller åtminstone ointressant. Men när en löpovillig kropp protesterar mot varje ansträngning försvinner både vett och sans. Jag drabbades av akut åldersnoja.
”Va, f-n håller jag på med. Jag fyller snart 40. Typiskt krisbeteende. Borde inse att jag är patetisk. Lägga av. Det är ju löjligt att tro att jag ska kunna springa snabbare i år än förra året. Jag börjar ju bli gammal. Befinner mig på det lutande planet. Det känner jag ju tydligt alldeles just nu. 40-årskrisande kärringar borde hålla sig till husmodersgympa.”
Trots att solen för första gången på länge, länge lekte kurragömma mellan träden och målade tallstammarna varmröda, lyckades jag inte skaka av mig tvivlen. Släpade dem med mig samtliga 14 kilometrar, även om tyngden i skorna faktiskt lättade sista halvtimmen.
Tur att jag kikade in på marathon.se. Rubriken på förstasidan hade någon garanterat klämt dit enkom för min skull: Bättre löpare efter 40. Kan Göran Sander så kan jag!
…………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Precis som jag tänkte när jag läste första delen av ditt inlägg. Marathonlöpare brukar ju vara ”äldre”…. så du torde ju vara en ung pingla ännu några år 😉
Härligt att man inte är ensam. Jag fyller 40 om 1½ år – mitt mål är att jag ska ligga på topp då! Sen får man hitta alternativa tävlingar – typ ”Inte snabbast men längst…”
Man måste nog ha de där hemska, tunga passen ibland för att ha en referens när allting bara flyter på… Men tungt är det!
Jag skriver till dig som du skrev till mig; Haile och Paula är 35. Anders Sz är 37 och han var snabbare i år jämfört med förra året. Husmorsjympa, bah! 😉
Paljetten: Det är ju allmänt känt att vissa bara blir yngre med åren. Jag var betydligt äldre på gymnasiet, på det har jag bildbevis. 🙂
Mia: Hur långt tror du man måste springa för att vinna ”längst-klassen”?
Karin: Det finns hopp! Fast 40 är ändå 40 – det låter så förtvivlat gammalt, och mossigt, och dammigt och tantigt… 😉
Ja, de tunga passen återkommer. Förhoppningsvis börjar du så småningom känna igen dem och ställer den kloka frågan till dig själv: Varför skulle just detta skitpass skilja sig från de övriga genom att förebåda mitt förfall som löpare.
När jag var ung, närmare bestämt i 54-årsåldern, tänkte jag en gång precis likadant som du efter att ha sprungit långsamt och tungt i motionsspåret. Det är möjligt att jag var bättre på 60 meter då, men på längre sträckor hade den ynglingen inte haft en suck mot mig idag. Kanske börjar åldern äntligen ta ut sin rätt så smått nu, men då snackar vi nästan pensionärsålder.
Jumper: Jag hoppas jag lär känna mina löss på gången. Och det innan jag slutgiltigt ställer undan löparskorna. Vilket förhoppningsvis är samma dag som nån slår igen kistlocket.
Det är klart att jag – liksom du – har massor av löpning framför oss. Kanske den bästa till och med, vad vet man. Åldern må knapra på kroppen, men man får hoppas att den håller sig borta från sinnet i det längsta.
Fast nog börjar jag bli skrämmande glömsk….
”Känna sina löss på gången”, ett nytt målande uttryck för oss här (Ja sköterskan har säkert hört det men hon är inte hemma). Tydligen inte helt ovanligt enligt Google. Snitsaren myser och lägger det på minnet.
Och jag som trodde det var allmänt verdertaget. Min mamma använde det ofta under min barndom. Min bror och jag kittlades uppenbarligen.
Lagom. Man bestämmer själv hur långt som är längst och så vinner man. Bra va!