Min kära mor är av den bestämda åsikten att jag är en urbota pessimist som alltid målar fan på väggen. Utifrån den livsåskådningen gäller följande: det kommer hädanefter att kännas pisstrist att träna kvalitet ensam. Aldrig mer kommer jag att finna någon glädje i att dela mina backpass med enbart en skock får. (Här vrider jag mina nariga händer och suckar. Djupt.)
Eller så kan man strunta i vad en öm moder anser. Då gäller istället detta: det är hur kul som helst att kämpa sig mör i en backe tillsammans med likar! Och just idag gör jag medelåldersrevolt mot min mor. Hade ett vrålroligt – och snorjobbigt – pass i svettigt sällskap med ULK. (Hoppar nu jämfota av iver.)
Det blev varken Slottsbacken eller Stensturebacken. Men det blev ett backpass – i Ekelundshofsbacken. Med twist. Först springer man uppför den 300 meter långa backen, därefter joggar man 100 meter nedför en lite mindre backe. Vänder och ruschar uppför 100-metersbacken för att till sist jogga nedför 300-meters diton. Detta görs 3*3 gånger, med en liten lugn jogg mellan omgångarna. Nio vändor allt som allt alltså. 18 ruscher…
Jag var definitivt inte snabbast. Men inte långsammast heller. Och ”tränaren” tyckte jag hade fart i steget. Ville gärna se mig på bana. Trodde jag skulle kunna ge veteranerna i K40 en match. Kanske till och med knäcka något klubbrekord. Åtminstone borde jag försöka. För jäklar vad jag skulle springa fort framåt våren.
Jag tänker faktiskt tro på just det. Strunta i vad mamma säger.
………………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Nu är det min tur att bli lite lagom avundsjuk och mycket, mycket glad. Underbart, Bureborn! Åh, vad kul att du hittat gemenskapen och likasinnade dårar och vilket pass du fick till *busvisslar, jublar och applåderar* 😀
Ja, jag blev faktiskt också lite uppåt av att läsa det här. Ensamvargen jumper blev nästan lite avundsjuk. Säkert skojade ni och hade er också medan jag sprang ett ensamt softpass i mörkret 😦
Fast jag hade långpassällskap i 19 km i helgen så jag ska väl egentligen inte klaga 🙂
Bureborn på bana vill jag också se. Hur är det förresten, vill dom inte att du ska springa Bore Cup och samla poäng till klubben också?
Tack Karin! Det är alltid trevligt med hejarklack! Och träningskompisar – jag var lite fundersam på om jag skulle gilla att springa i grupp. Hade gått på myten (?) om löparen som ensam och stark. Men det var ju kul att springa tillsammans ju!!
Fast det är klart, vissa pass vill man ju ändå mala på ensam, filosofera och gå in i sig själv. Men just backpass är ju ändå inget för djupa penseer.
Jumper: Softpass i mörker kan ju också vara mysigt.Ensamma backpass i mörker däremot, är inte lika trevligt. Vi skojade halva delen av passet, andra hälften flåsade vi mest…
Önskar mig också sällskap på långpassen *lite avundsjuk*. Tyvärr lär det bli svårt att pussla ihop familjetiden och långpass med ULK på helgen. Men nån gång kanske man kan få sällskap av annat än radions P1.
Jo, nog snackades det om Bore allt. Får se om jag låter mig övertalas…
Å heja vad kul det där lät! Välkommen i gänget ”Vi-som-styr-över-vår-egen-back-lycka” genom träning med andra.
Heja dig som vågar trotsa mor, det är läskiga grejer det!
Löpning är en lagsport… Så det så!
Ja, det är inte utan att man blir litta smått avis… Låter ju helskönt det där. Är det bara jumper och jag som lufsar allena numera, månne?
Nåja, det är inte det sämsta det även om det blir lite ensamt emellanåt. Speciellt nu när korna har lämnat fältet för sin vinterbonade bostad. Gud, vad det här lät vemodigt, förresten. Jisses.
Mia: Mammor är inte att leka med! (Hoppas inte min läser bloggar…)
Masse: Japp, se bara på alla stafettlag.
Benet: Lite sorgesamt blev det allt…
Kan ”trösta” er med att även jag lufsar ensam för det mesta. (Varför nu det skulle vara en tröst?). Men det har en klar fördel (och är väldigt roligt) att tampas med andra uppför backarna. Har upptäckt en helt ny muskel i min rumpa…
Jag är även fortfarande en ensamlöpare även om min chef lobbar stenhårt för jag ska gå med i klubb i stan. Det lutar åt det efter nyår för då kan jag köra kort-intervaller inomhus på bana. Det lockar rejält.
Låter som du hade ett riktigt kanonpass och att det finns fart i dig visste vi redan. Blir ett intressant nästa år med kanske lite tävlingar på bana(?).
Min mamma har annars helt gett upp hoppet om mig och låtit mig gå min egna väg. Det var stora suckar och stön när jag började tatuera mig eller engagerade mig i diverse saker. Men hon har insett att det har gått rätt bra för mig trots jag hela tiden har valt min egen väg. Så fram för mer individuella och starka människor!
Dunceor: Klart du ska hoppa på gruppträning! Jag var själv lite skeptisk till en början, men sen inspg jag fördelarna. Finns säkert nackdelar också, som att man riskerar att ta i FÖR hårt eftersom man hetsas av andra och inte känner efter riktigt vad den egna kroppen säger.
Min mor ger aldrig upp. Och eftersom jag är min mors dotter gör inte jag det heller… Det kan gå rätt hett till ibland. 🙂
Klart att du ska springa på bana. Gör du det, så lovar jag att göra det. Även om jag lovat mig själv att inte göra det… Men springer Bureborn på bana, då vill jag med göra det;)
Lena: Varför har du lovat dig själv att låta bli?
Får se om klubbkompisarna lyckas övertala mig, gör de det här jag av mig till dig! 🙂