Det här inlägget hade längs vägen rubriken ”De dimhöjda slätternas gorilla”. Vägen syftar här på kvällens löprunda. Dimman drog likt kalla skyar i svackorna och min gång (kan inte kallas löpning) påminde om en större apas. Åtminstone den första kilometern. Rumpmuskeln var hård som en bandyboll efter tisdagens backpass och dessutom strejkade mitt högra knä.
Efter ett par hundra meter föll något på plats i knät och kniven som vridits runt strax under knäskålen försvann. Kanske tog de dansande dimälvorna vapnet med sig när de försvann i skogen? En stund senare mjuknade rumpbollen till något mer skumgummiartat och jag fick mig ett helt ok distanspass.
Då började jag istället filosofera över min själsfrände Ratatosk. Ekorren som enligt nordisk mytologi kutade upp och ner längs Yggdrasils stam. Jag är ingen budbärare, men jag är en ekorre. Om det har jag orerat minst en gång på den här bloggen.
Ratatosk var varken rädd för örnar eller drakar. Smått suicidal. Men det finns en som är värre: kamikaze-ekorren som huserar i hasselbuskarna utanför mitt jobbfönster. Slänger sig från gren till kvist på ekorrars vis. Fnattar omkring. Precis som jag.
Så stannar hon plötsligt, den gråbruna svansen vibrerar av spänning. Hon skuttar ned från busken och ut mellan två bilar på vägen som passerar bredvid. Jag blundar. Jodå, det gick bra. En ögonblink senare kilar hon blixtsnabb uppför eken på andra sidan vägen. Bara för att sen göra om vansinnesrusningen mellan bilarna åt andra hållet. Jag lovar; hon plirade illmarigt mot mig med sina pepparkornsögon när hon återtog nötletandet utanför mitt fönster.
Jag är inte sugen på harakiri. Men jag funderar på om jag borde våga lite mer. Utmana ett eller annat öde. Sprinta mer i livet.
……………………………………………………………………….
Furufnatt. Vilket underbart ord, jag tar med mig det och sparar i ”bra-att-ha”-lådan 🙂
Någonting säger mig att du har en eller annan utmaning i bakfickan och jag undrar nyfiket: vad/vilka? 🙂
Karin: Vissa lär istället säga tallefjant…
Nyfiken i en strut! 😀
Jag väljer. När jag bestämt mig kommer avslöjandet.
Nå, så om du int bestämmer dig för detta ännu otjända, så kommer där inget avslöjande, eller huur skall vi tolka dina orrd?
(En flitig butler har i kväll sysslat med en text ur Huvudstadsbladet från den 14 juli 1957, därav dialekten)
Butlern: Joooo, det kan tänkas att jag fegar ur – och då finns ju inget att avslöja.