Man tager vad man haver. Sa hon visst aldrig Kajsa Warg. Just idag tog jag en handfull målrelaterade frågor, en önskelista, sjuttioelva olösta julklappsproblem, en grabbnäve tidsbrist och en nypa prioriteringsfundrationer på en tur. Tog med mig samma gäng i går också.
I går fick de sig en en rejäl duvning medelhård till snabb distans i 9K. Eller kanske var det tempolöpning? Ruskade om dem rejält i alla fall. Rena mixern. Intet utkristalliserades. Så idag fick de en lugnare omgång. Lightversion. Fortfarande lika rörigt.
Mentalkalops.
………………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
Även om du inte blev klokare, så blev jag i alla fall hungrig;)
Lena: Jag med! Det är ju för väl att man springer relativt mycket, för då kan man med gptt samvete vräka i sig. Julbord nummer ett i lördags, julbord nummer två på tisdag.
Löpning brukar alltid funka när jag behöver få ordning i skallen. Finfin storstädning. Men i helgen funkade det inte. Julhysteri är bara för mycket.
Men du fick i alla fall springa och det är ju huvudsaken, säger jumper, som tycker att 9 km snabbdistans låter tufft.
Sjuttioelva julklappsproblem är enligt ett samstämmigt hushåll här alldeles för många. Pumlan ska naturligtvis ha julklapp, men de andra sjuttiotio kan säkert vara utan, om de inte också är små förstås. Är bureborn själv liten?
Butlern: Du kan hälsa Jumper att jag pendlade nånstans mellan snabbdistans och medelhård. Tror jag. För numer är jag lite förvirrad över hur snabbt jag faktiskt springer på respektive typpass. Tror jag har blivit snabbare… Så det var nog medelhårt. Kanske.
Jag är visserligen liten i betydelsen småväxt. Åldersmässigt är jag bara liten i relation till sambon. Fast jag är äldre än han… Sambon och jag byter julklappar. Och Pumlan får ett gäng. Och hennes kusiner. De är små utifrån alla definitioner.
Min sida av släktgänget har unisont bestämt att julklappar inte ska bytas mellan vuxna. Men sen måste mina föräldrar ändå få något (per definition inte en julklapp) eftersom de ställer upp i vått och torrt för Pumlan. Och så har vi sambons sida (som alltså borde vara hans problem?). Där beslutas varje år att vi ska sluta med julkappsbyten. Men sen köper ändå alla någonting ”bara nåt litet”…
Och så byts det mellan vissa kompisar också – ”bara för att det är roligt”…
Min vän jumper är imponerad vad du än kallar ditt flåsande. Själv har han fått smak för fisjoggandet som han säger och funderar på om det är någon idé att springa Bore Cup, när det kommer till byn i januari. Även om han gärna skänker 60 (eller 80) kronor till den lokala friidrottsklubben som han annars envist vägrar att gå med i, så vill han ogärna jogga i mål alltför långt efter alla vinthundarna.
Ett stort tack för den uttömmande analysen av ”julklapparnas psykologi”. Mycket känns igen även om de manliga hushållsmedlemmarna här i kraft av sin allmänna suveränitet står vid sidan av. Äldre avkommor går i faders fäders (nu blev det krångligt) fotspår medan det tredje ledet ännu är så litet att det inte håller reda på givare. Till övriga yngre släktingar köper sköterskan på kvinnligt vis något från båda (jag menar alla), varefter snitsaren och jumper alltid måste fula sig och markera sin oskuld med att fråga den artigt tackande mottagaren vad den fick. En känslig butler lider av presentfobi, en variant av det som Peter Englund kallar floppfobi. Både givare och mottagare är i hans fantasi potentiellt besvikna. Finns det något så sorgligt som en misslyckad present? Kanske är det jag (en gammal butler) som är mest barn av oss alla?
Så går det till här i denna avkrok av världen.
Om det till slut blir en grå pölsa av det hela så glöm inte de smaksiga rödbetorna! 🙂
Låter som listan är så lång så den inte får plats i benen!
Butlern: Den månghövdade, manliga delen av det snitska hushållet gör det i sanning rörigt ibland… 😉
Klart att Jumper ska springa Bore, fast bara om han verkligen vill. Det blev han väl klokare av?
Floppfobi och presentfobi – två nya begrepp jag lägger till min samling. Och känner igen mig i. Jag minns fortfarande en kycklinggul overall jag fick av min mamma när jag var 13-14. Kunde inte riktigt hålla masken. Hennes ledsna och besvikna ögon följer mig än i dag…
Paljetten: Eller julaktig sylta. Slarvsylta. 🙂
Mia: Jag släpade dem efter mig i ett långt snöre…
Jumper skrattar och är tacksam för att han bara behöver springa om han vill.
I Expressen eller Aftonbladet visades sommaren 1957 den nya flugan ”rockringen” eller ”hula-hop-ringen”. Snitsaren berättade vid återseendet i KB’s arkiv att han av sin mor fick en sådan som överraskning i födelsedagspresent. Hon hade sett en duktig pojke demonstrera den på ett varuhus. Snitsaren blev dock inte så glad som han förväntades utan gömde den genanta ringen i en garderob. Rockringar var helt visst populära på skolgårdarna 1957-1958, men bara bland flickor. Lustigt (eller egentligen sorgligt) nog råkade en minnesgod butler ut för samma sak i samma ålder. Besvikna föräldrar är lika sorgligt som besvikna barn. Den som vill frossa i fler sorgligheter kan läsa Dagermans novell ”Överraskningen”.
Ensamma försäljare kan också ge en känslig butler hjärtsnörp, liksom bloggar utan kommentarer. (Snitsaren är däremot suverän och säger att utebliven publik vittnar om kvalitet. Se bara på mina höjdhoppsinlägg, säger han, där besökssiffrorna stadigt sjunker dag för dag. Med en sådan herre och arbetsgivare, är det inte konstigt att en enkel butler ibland gråter ut på andra bloggar?)
Butlern: En genusmedveten moder redan på 50-talet, kanske? I så fall ngt att var mycket stolt över!
Först nu inser jag varför jag alltid får en klump i halsen när jag ser kommentarslösa bloggar. Fast häromdagen var jag in på en som inte tillät kommentarer. Illvilligt.
När det gäller de emintenta höjdhoppsinläggen tror jag att det behövs kraftigare – och mer målgruppsanpassad – marknadsföring. Spam till alla friidrottsklubbar?
Välinitierade och ämnesmässigt smala blogginlägg är alltid knepiga att kommentera om man inte är insatt. Ingen vill ju framstå som dum…
Ha ha, snarare en moder helt omedveten om vad som gällde på skolgården. Hon trodde nog att det var en pojkpryl. Fast genusmedveten var hon nog ändå.
Snitsarens eminente gästbloggare puffade lite för och talade vackert om snitsarens blogg på några friidrottsforum och därifrån kommer det några besök om dan, och snitsaren ska inte klaga när till och med en och annan enligt egen uppgift helt friidrottsointresserad tittar in och har kloka synpunkter. Han litar annars på farbror Google. Den som söker jurij stepanov höjdhopp, hittar rätt.
Man kan också säga så här: En smal blogg har inte så många läsare men missar inte heller så många.
Butlern: Knasiga prettobloggar (va? min?) har än färre läsare…