Märkligt. Jag hörde inte smällen. Det borde ha dånat av bara attan i Uppsala strax före klockan sex i kväll. Då passerade jag nämligen ljudvallen. Sprang i mach 11. För en garmin 405 kan väl aldrig ljuga?
Den hävdar att min maxhastighet under kvällens distanspass med ULK var 13702,7 km/h…
Nåja. Det gick rätt fort. Men inte såååå fort. Medeltempot låg på 5:02 och min puls tickade på runt 173. En mil lättdistans? Knappast. Bra pass. Jajamen!
Vid 6 K började jag sladda efter resten av gänget, till majoriteten bestående av gängliga män klart över medellängd. Det stod ironman på ett par tajts…
Då fixar jag att bli ifrånsprungen. De avlägsnade sig ju dessutom så pass långsamt att jag aldrig riskerade att bli bortsprungen. Hann till och med snegla upp mot fasaderna där på Ulleråker, som länge hyste ett av Sveriges största mentalsjukhus. Funderade över i vilka rum Gustaf Fröding låstes in. Men jag flåsade för häftigt för att kunna recitera om rosor i spruckna krus.
………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
ULK? Jaså, minsan! Runt 13700 km/h låter annars som normal träningsfart för ULK. Startnumret, som annars gärna långpassar med ULK, var uppenbarligen inte med på detta pass, han skulle i så fall stått ut som normalfet och under medellängd. Ironman ska nog för övrigt läsas på svenska och inte på engelska.
En lättroad butler, som tar vara på de små glädjeämnen han hittar, förundras ändå över hur han, när han läser inlägg på denna blogg, alltid får en spännande bild i huvudet. Han undrar om han har för mycket fantasi.
Denna gång ser han i mörkret uppe på Uppsalaåsen ett gäng tysta oerhört långa män (startnumrets jämförelse med sina egna dryga 180 cm förstärker bilden) i svarta trikåer som med lång sugande steg gör sitt bästa för att dra ifrån en liten flicka som springer med deras dubbla stegfrekvens. Från Ulleråker, där det lyser i alla fönster, hörs kvävda ångestskrik från förr.
Jumper, som tycker att 5:02 är ett skapligt tempo oavsett vad det kallas, noterar att en mil i lite för uppskruvat tempo tydligen var gårdagens melodi runt om i löparbloggosfären.
Jag klarar att bli ifrånsprungen. Om det står Ironman på tightsen, om det är en orienterare i blus och till och med en friidrottare i överdrag. Det jag inte fixar är att bli omsprungen av tjejer i jazzbyxor, Ipod och tuggummi. Dock händer det kanske inte så ofta, men när det det händer, grrrr…
Startnumret: Kul att du tittar in hos mig. Välkommen!
Jomenvisst, vi blir nog klubbkompisar ska du se (måste ju bli medlem på riktgt först. Varför kändes nu detta förmätet av mig? Som om jag drabbats av hybris…
Ska bli spännande att se om du ser ut som jag tror…
Butlern: På pricken så var det! Förutom att de inte försökte smita iväg, saktade till och med in och frågade hur det gick ibland. Och så hade de sällskap an en nästan lika småväxt figur som jag, med ännu snabbare kadens. Veteranbruden som tar hem 100 poäng i sin klass i Bore. Varje gång.
Lena: Va, händer det att folk springer om dig?! Kan jag bara inte tro.
När jag nu börjat träna i mer civiliserade trakter inser jag att jag lär bli ifrånsprungen och omsprungen av både kreti och pleti. Men det kanske är bra för träningsmoralen?