Jag börjar fördummas. Sinnet fördunklas. Och det är löpningens fel. För att hinna springa måste jag avstå. Ge löpningen förtur.
Visst kan aldrig komma i andra hand. Som Pumlan. Men annat får stå tillbaka. Tv-tittande till exempel. Att inte sjunka ner i tv-soffan gör mig kanske inte dummare, även om jag får svårt att hänga med i diskussionerna kring kaffeautomaten. (Kollegerna har för länge sedan lessnat på att höra om mitt senaste pass.)
Värre är att jag inte längre läser. I snart en månad har samma bok – Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam – legat på nattduksbordet. Läser en sida, kanske två, innan jag sluter ögonen. Förr läste jag. Dagstidningar. Inklusive ledarsidor. Romaner. Noveller. Populärvetenskap. Debattsajter. Tidskrifter. Intellektuellpretto. Nu läser jag intet. Undantaget Runners World…
Jag behövde den stimulansen. Hjärngympa. Mitt sinne somnar om benen ska hållas vakna.
Sinnet sätts i spinn av samtal också. Möten mellan människor. De har jag också försakat. Men idag fick det vara nog! Bestämde mig för att vänner var viktigare än långpass. Löpningen fick stryka på foten. Fick nöja sig med en kortare tur. Den morrade lite dovt i bakgrunden när jag gav mig iväg för att socialisera.
……………………………………………………………………
blogg@bureborn 
Nog har jag undrat mer än en gång: ”Hur hinner hon?”
Svaret är alltså, att hon inte gör det. Viktiga delar av livet får stå tillbaka. Först känns detta befriande eftersom en trög butler inte hinner mycket mer än sitt bloggande och alltså nu framstår som mindre trög i en jämförelse. Därefter drabbas han av dåligt samvete för att han lurar henne att läsa långa tråkiga tidsödande utläggningar om höjdhoppsskor.
Vi har också noterat att hon eller, för bli mindre formella, du är en av de flitigaste kommentatorerna i löparbloggosfären med ett uppmuntrande ord till alla. Är det för att du ser löparbloggandet som en del av löpningen? Så är det delvis för jumper, även om han tycker att läsandet och kommenterandet (trots att hans nät av löparbloggar är litet) ofta tar för mycket tid.
Butlern: Vadå tråkiga?! Snitsarens blogg är en av dem som fungerar allra bäst som boksubstitut. Tvingar hjärnan till aktivitet. Just sånt som jag behöver!
Bloggandet och kommenterandet äter förstås också tid. Men det är det värt. För var annars skulle jag träffa folk som står ut med att läsa om ytterligare en löpartur? Precis som jumper ser jag det delvis som en del av löpningen. En viktig del, som ger den bekräftelse jag behöver. Och en massa inspiration och tips på köpet.
Samtidigt uppväger bloggarna lite av bristen på boklig spis och mänskliga möten. Flera flugor!!
Jag känner igen det där du skriver… Jag har inte heller hunnit läsa eller insupa nyheter på samma sätt som förut. När jag väl läser så stör jag mig själv med tanken, har jag tid med detta?
Hinner ju inte ens ligga stilla i tio minuter om dagen med mina avslappningsövningar som jag är ordinerad. Efter två minuter kommer jag ju på att det är ju skönt att pressa lite situps och sortera strumpor och bläddra i en kokbok och kolla i kalendern och ringa mamma och …. *suckar*
När jag jobade natt var jag medveten hela tiden om att jag blir korkad… men nu smyger det sig på mig *grrr* 😉
Paljetten: Det är väl inte seniliteten som glider in. Vi börjar ju bli lite till åren? 😉
Avslappning låter så bra och nyttigt. I teorin. Sit-ups funkar bättre i praktiken!