Jag väntar. Och väntar. Och väntar.

På solen som sakta låter sina strålar krypa ovanför trädtopparna. Då ger jag mig ut på blåfrusna vägar. Inte alls tyst tassande. Möter två grå pantrar, såna där med ludna baskrar. Huvudbonader som påminner om flimmerhår. De (tanterna) låter likadant som jag. Broddar mot is. Ger pirr ända upp i låren gör de också. Broddarna.

Kung Bore har inte direkt vräkt ner snö över Tennviken och Skeppsmalen, så jag väljer en snöpudrad Lotsstig. Vid min sida havet, som trögflytande av kylan slår mot klipporna. I bäckarna är vattnet fortfarande i rörelse. Porlar och spritter under iskanten. Kristyrfruset gräs gör stegen fjärdrande.

Jag springer mot solen. Klättrar upp till vårdkasen. Solen strör en glittrande väg över det öppna havet. Vore jag en lämmel skulle jag kanske följa den ut i vattnet. (Jag vet, lämmeltåg till havet och döden är en myt.) Jag nöjer mig med att vända ansiktet mot solskenet. Kisa. Blunda. Värmas av eldsflammorna bakom ögonlocken.

När jag kommer hem efter två timmar blånar redan ljuset över Skagshamn.

…………………………………………………………………………………………