Jag försökte verkligen. Kämpade och slet. Men kroppen ville inte. Och inte huvudet heller. Inte på allvar. Fick se samtliga löparkollegor dra ifrån i uppförsbacken. Gång på gång.

Ett liten enveten ULK-skara gav sig på backintervaller kvällen före nyårsafton. Redan under uppvärmningen kände jag det: att det skulle bli ett tungt pass. Iofs gick uppvärmningen i alldeles för högt tempo för mig, men ändå. Sen försökte jag väcka benen i löpskolningen. Folja John över parkeringen. Men icke.

Tripp, trapp, trull stod på programmet. 300 meter backe – 250 meter backe – 150 meter backe. Så en liten mellanjogg och stegen igen. Och så en gång till. Sista långbacken ville jag gömma mig under ett salladsblad.

Helt slut när jag äntligen kom hem. Fuskade med maten och stupade i säng.  Vaknade två timmar senare. Törstig och hungrig och med rastlösa krypningar i benen. Återställde mat- och vätskebalansen, men kroppen vägrade gå ner i varv. Snodde varv på varv i sängen, trasslade in mig i lakanen. Kudden kliade, täcket kliade.

Jag ser ett mönster här. Och det är inte uppmuntrande. Jag drabbas ofta av sömnproblem efter ett hårt pass på kvällen. Somnar som en klubbad. Men sen vaknar jag mitt i natten. Benen spritter och jag kan omöjligt somna om. I går passerade ändå tre timmar mellan passets slut och sänggåendet. Hur lång tid ska man behöva egentligen?

Kroppens löparvägran tror jag beror på nedträning. Hoppas jag. De sista veckorna har jag trappat upp träningen rejält. Nästa vecka är vilovecka enligt Szalkais träningsprogram. Jag tänker möblera om lite. Tjuvstarta.

……………………………………………………………………….