Han var gammal och mager och eländig. Hade glömt att han var borta när jag vaknade i morse. Saknade hans godmorgonandedräkt i ansiktet och trampande tassar på bröstkorgen. Först ett par sekunder senare insåg jag att han numer vilar under en sten utanför tomtgränsen. Då blev jag tårögd.
P var förvivlad – i ungefär fem minuter…
Och jag tror mest det berodde på att jag var ledsen. Hon var aldrig särskilt förtjust i Jansson, men en ny katt vill hon ha. En som hon kan leka med!
Stackars dig! Stackars Pumlan! Glömmer aldrig när vår första (och enda) katt dog då jag var nio år gammal. Jag grät som ett barn (vilket, när jag tänker på det, nog var ganska naturligt…)
Ett litet sidospår:
Hade det varit min plirige svärfar som läst detta inlägg hade han nog dock dragit lite på smilbanden. Han är, till min frus stora förtvivlan, inte speciellt förtjust i katter. Eller som han själv säger: En bra katt är en död katt…
Benet: De blir ändå som en del av familjen, de små ludna liven…
Det är märkligt med katter, hur illa om dem vissa verkligen kan tycka. Hundar väcker sällan så starka känslor av avsky. Kanske beror det på att en katt alltid går sin egen väg? Vägrar vika sig?
Kommer att sakna hans kalla ruttna andedräkten som väckte mig på förmiddagen när han undrade om kattvakten inte ska servera brunch någon gång.
Med tanke på att jag inte gillar katter så måste jag erkänna att denna mjausa fick mitt hjärta att vekna. Kommer att med darrande haka att städa bort hans sängplats bakom böckerna i bokhyllan. Och plocka bort leksaken som hänger bakom dörren. *snyft*
Vila i frid käre Smirre!
*salut*
blogg@bureborn 
Vila i frid, kissen!
Lille katten 😦 så fin!
Alltid tråkigt att förlora en familjemedlem!
Han var gammal och mager och eländig. Hade glömt att han var borta när jag vaknade i morse. Saknade hans godmorgonandedräkt i ansiktet och trampande tassar på bröstkorgen. Först ett par sekunder senare insåg jag att han numer vilar under en sten utanför tomtgränsen. Då blev jag tårögd.
Ack ja.
(Är P ledsen?)
P var förvivlad – i ungefär fem minuter…
Och jag tror mest det berodde på att jag var ledsen. Hon var aldrig särskilt förtjust i Jansson, men en ny katt vill hon ha. En som hon kan leka med!
Stackars dig! Stackars Pumlan! Glömmer aldrig när vår första (och enda) katt dog då jag var nio år gammal. Jag grät som ett barn (vilket, när jag tänker på det, nog var ganska naturligt…)
Ett litet sidospår:
Hade det varit min plirige svärfar som läst detta inlägg hade han nog dock dragit lite på smilbanden. Han är, till min frus stora förtvivlan, inte speciellt förtjust i katter. Eller som han själv säger: En bra katt är en död katt…
Benet: De blir ändå som en del av familjen, de små ludna liven…
Det är märkligt med katter, hur illa om dem vissa verkligen kan tycka. Hundar väcker sällan så starka känslor av avsky. Kanske beror det på att en katt alltid går sin egen väg? Vägrar vika sig?
Kommer att sakna hans kalla ruttna andedräkten som väckte mig på förmiddagen när han undrade om kattvakten inte ska servera brunch någon gång.
Med tanke på att jag inte gillar katter så måste jag erkänna att denna mjausa fick mitt hjärta att vekna. Kommer att med darrande haka att städa bort hans sängplats bakom böckerna i bokhyllan. Och plocka bort leksaken som hänger bakom dörren. *snyft*
Vila i frid käre Smirre!
*salut*
*klump i halsen*
Nog var han speciell alltid…. vår kadaverkatt!
Ping: Lurv i mitt hjärta « PaljettenQ