Jag tror jag börjar bli gammal. Tycka att saker var bättre förr. Breven var det definitivt. Mest för att jag får alldeles för få numer.
Det äldsta jag hittar i min samling ligger i ett tummat, rosa kuvert. ”Jag vill jerna breveksla med dej. Från Anna.”
En sysslolös söndag som denna grävde jag ner mig i nostalgi. Pillade upp hårt knutna sidenband – och mer världsliga i bomull – och försjönk i brevskatten. Ord skrivna för hand. De är ändå vackrast.
……………………………………………………………………..
blogg@bureborn 
🙂
Brevvänner, ja. Herregud, det känns som eoner sedan. Och det var det väl också. Kommer ihåg en västerbottning, ”Tage”, som jag växlade med ett tag. En helskön Umeåbo. Hittad av mig i tidningen Busters brevvänsavdelning. Undrar vad han gör idag?… Spelar han fortfarande tuba, tro?
Jag kan tänka mig att skriva bloggkommentarer för hand, sedan skanna in papperslapparna, men det kanske ändå inte blir samma känsla. Det speciella med brev är ju känslan att hålla olika sorters brevpapper i handen. Brev kunde också lukta spännande, framför allt de från exotiska platser som Macau, Fiji och Borneo (där jag hade brevvänner). Datorkomunikation är helt fritt från dofter. Töreboda eller Tristan da Cuhna-spelar ingen roll, det blir ändå samma torra rader.
Efter dessa tre bekännelser börjar en enkel butler inse att han missat något. När han frågar snitsaren, ruskar denne också oförstående på huvudet. De enda brev av liknande slag snitsaren fick och skrev som barn var från respektive till lekkamrater som tillfälligt vistades på annan ort, samt någon gång från respektive till en kusin i Hudiksvall, med vilken han om somrarna hoppade stav och rullade mynt. Tildo påstår däremot att hon har brevvänner över hela världen.
Jag kommer även ihåg när jag som yngre hade brevvänner, ofta hittades dem via Pandaklubbens (typ Greenpeaces ungdomstidning). Det var alltid skoj att komma hem till en drös brev. Dock så har jag inga brev kvar och har ingen aning vart de tog vägen.
Jag älskar också pappersbrev! Jag har bara en god vän jag brevväxlar med på regelbunden basis, jag kan inte förmå mig att skicka e-post till henne eller ringa. Om jag verkligen behöver lyfta på luren blir vå båda lite så där tysta och tafatta. 🙂
Alla brev jag får samlar jag i en kartong, förut var det en banan kartong men jag fick lov att byta upp då de välde över… Det är verkligen en skatt att kika i dessa brev, ekon från en annan tid:)
Några tvättäkta Bureborn-brev finns där i också! 🙂
Nää, det är väl så sant som det är sagt… Riktiga brev doftar, prasslar och har en själ. Åtminstone de flesta. Skrev mitt första brev som femåring. Smugglade in brevet i ett korsband till min faster. Fick ett par dagar senare en reprimand från Postverket för att jag undanhållit portot. Blev ordentligt skraj, men fick nog inga bestående men.
Benet: Kanske borde du leta upp honom? Jag drabbades i alla fall av lust att försöka jaga reda på några gamla brevvänner. Eller så borde man låta bli? Barndomen och ugndomstiden kanske gör sig bäst i rosa skimmer?
Startnumret: Lite bättre skulle det kännas om kommentarena var handplitande. Och så skulle jag få användning av min handbok i grafologi. Hur gör förexten frimärkssamlare nuförtiden? Har de dött ut?
Butlern: Anna i inlägget ovan var min bästis i 7-årsåldern. Vi lekte tillsammans varje dag. Och bodde grannar. Vilket alltså inte hindrade att vi också brevväxlade.
Dunceor: Då efterlyste man brevvänner per tryckta medier – nu använder ynglen lunarstorm och facebook. Eller förexten: de har förtsås tillågn till andra moderna kanaler. Om vilka vi gamlingar vet intet.
Paljetten: Åh, jag måste skaffa mig en ny brevvän. Jag får aldrig några brev numer – men väl vykort. Ibland i alla fall. Mina paljettbrev tillhör favoriterna. Massor av fina teckningar. De ska jag sälja dyrt till Paljettensamlare i sinom tid. 🙂
Oliver: Posten var alltså lika nitisk då som nu. För inte alltför länge sedan fick jag en faktura. Jag krävdes på ett par kronor. Hade skickat ett paket som vägde 35 g, men bara satt på porto för 20…
Frimärkssamlande är ett hobby på nedgång. Man blir knappast rik genom att sälja sin gamla samling (om man har någon), inte ens ett feltryckt 3 S Banco ger någon större summa. Annat är det om man säljer Madonnabilder från smörgåsgrillen på Tradera. Vad det egentligen säger om vår tid, eller om någon tid alls, vet jag inte.
Snitsaren ler (det är mycket ovanligt) och undrar om bureborn och Anna postade breven med frimärke så att det blev på riktigt eller om ni sprang över och la dem i varandras brevlåda/brevinkast.
Startnumret: Känner mig av någon anledning lite sorgsen…
Butlern: Vi ritade egna färggranna frimärken. De riktiga föreställde bara tråkiga gubbar. De svenska varianterna alltså, annat var det med de fina från Magyar Posta.
Brev från Ungern var dessvärre alltför sällsynta i snitsarens barndomshem. Han minns över huvud taget inte många brev från utlandet. Frimärken samlade han ändå sporadiskt så som de flesta barn gör någon gång. De få han hade vill han minnas att han senare gav bort till sin sköterskas lillebror.
Bureborn: De fina från Magyar (som vi var övertygade om att det exotiska landet hette)hade vi helt frankt köpt. Ingick i ett startkit för blivande frimärkssamlare.
Vi gjorde tappra försök att begripa oss på det där med frimärken, men fyllde slutligen de små fickorna med bokmärken istället. De hade ju glitter på sig…