Smärtsam romantik

Riktiga löpare lider, pressar sig själva, överskrider gränser, lär sig uthärda. Njuter av smärta. No pain – no gain.

 Tydligen.

Senaste numret av Runner´s world osar av löparsmärta. Löpa och lida lyder rubriken på en artikel. Nye chefredaktören och elitmotionären beskriver i en krönika hur han blev löpare. På riktigt. Ett uppvaknande som innefattade mängder av smärta. Det går inte att missa hur stolt han är över sig själv.

I en tidigare krönika har samme elitmotionär beklagat sig över att alldeles för få satsar på löpning på allvar numer. Kvaliteten på löparna har blivit sämre. Mediokra tider räcker högre upp i resultatlistan. Samma käpphäst dyker upp i senaste numret av RW där chefredaktören i en artikel intervjuat en like. Herrarna är rörande överens. Visst är det kul att löpning blivit populärt, att fler springer. Men. Herrarna tycker det vore ännu roligare om fler ville plåga sig en aning. Träna hårdare. Mindre feel-good. Mer smärta.

Ingen ställer sig frågan, är det kanske just därför fler springer? För att löpning numer inte nödvändigtvis måste förknippas med lungor som spränger och blodsmak i munnen. Och för att fleras kroppar kanske håller att springa med när idealet inte är att man måste spy efter varje löppass.

Chefredaktören är förexten mycket imponerad av sin like. Men allra mest är han imponerad av alla hans skador.  Av hans inställning att man ska slita på kroppen.  Av allt han offrat  för löpningens skull. Artikeln raddar skada efter skada. Chefredaktören grämer sig lite över att han ändå inte hann höra om dem alla.

För så är riktiga löpare i chefredaktörens värld. De offrar sig. Satsar allt. Lider. Skador är en del av deras vardag. På frågan om vad han själv tänker på när han springer svarar han: ”på att jag vill sluta springa”.

Jag kan bli så provocerad av den här typen av romatiserande kring löpningens lidande. Det  masochistiska idealet. För vissa innebär säkert löpning just detta – helt ok i så fall. Men vad jag inte tycker är ok är att det bakom idealiserande anas ett förakt. En nedlåtande ton mot alla dem som springer av andra skäl. För att förmera sig själv föringar man andra.

I sin första ledare i RW skriver chefredaktören: ”Den här tidningen ska vara till för alla er som tror att löpning kanske kan vara något för er …(bla bla bla) Tillsammans hoppas jag att vi ska få ännu fler på detta tåg.” Med det menar han löpartåget. Men jag tvivlar faktiskt på att alla är välkomna.

Jag minns en krönika där chefredaktören föraktfullt fnös åt stavgångare. Patetiska människor som trodde sig träna. Man anade att föraktet sträckte sig längre än så. Till joggare. Till folk som tror sig vara löpare, men som inte platsar i herr chefredaktörs definition. Folk som inte tränar så det gör ont. Som inte pressar sig till max. Jag undrar om RW i framtiden är ämnad för andra är ”riktiga löpare”?

………………………………………………………………

Annonser

13 tankar om “Smärtsam romantik

  1. Heja Bureborn!

    Håller med dig fullständigt! Själv har jag inte läst senaste numret av RW, men jag kommer ihåg de andra artiklarna du nämner.

    När jag läste kolumnen om att ”kvaliteten på löparna blir allt sämre…” satt jag först och letade efter någon gömd ironi för att sedan inse att karln faktiskt menade fullt allvar. Mycket märkligt. Löpningen är ju så mycket större än en placering i ett specifikt lopp. Herr chefredaktör har ju precis en sådan inställning som får folk att fjärma sig från en av de mest hälsofrämjande fritidssysselsättningarna där finns att tillgå.

    Ja, det är faktiskt riktigt beklämmande.

  2. Tål du en ryggdunk till?

    Att jag håller med dig är förstås kanske en ”no brainer” eller vad det heter. Säkert är, att om jag tänkte ”på att sluta springa” när jag springer, skulle jag göra det. Jag har inte läst RW sedan gratisnumret i somras, men på din beskrivning låter artiklarna som smärt-porr för redan smärtfrälsta. Antagligen skulle jag vid läsning le överseende och i andanom klappa skribenten på huvudet, så som jag brukar när åsikter drar iväg. Din något surare eller rent av argare (?) reaktion är nog förståndigare. Är du inte en ovanligt klok ficka?

    En joggerska i min närhet tycks vara motsatsen till de beskrivna smärtkramarna i RW. I hennes värld är till och med mitt tränande och tävlande svårbegripligt. Trots att hon ibland springer uppåt två mil, är hon noga med att framhålla att hon inte är löpare. Att tävla och springa lopp är inte att tänka på annat när hon blir kommenderad till Vårruset av jobbet. Joggerska får hon dock finna sig att bli kallad av mig.

    Ser på annat håll att du är sjuk. Enligt ”Planerad träning v 5” uppe till höger ska du dock snart bli frisk. Det låter bra.

  3. Om du hade varit med under gårdagens långpass med ULK, skulle du hört att just detta avhandlades ingående under löpandet i halkan. De flesta uttryckte åsikter som dina. Trenden när det gäller toppen är ju lika internationellt sett, dvs färre löpare under 3 timmar på marathon. Än sen? Samtidigt verkar det ju finnas en större bredd än tidigare. Det är väl bara bra. Det finns så många myter om löpning och smärta. Fenometet ”runners high” t ex. Detta tillstånd har jag aldrig upplevt, antagligen för att jag inte springer tillräckligt ”hårt” eller långt. Att endorfiner frisätts för att minska smärtan ser jag inte som något positivt, snarare är det ett stressymptom. Smärta är alltid ett mått på att någonting är fel och en varningssignal. RW har ju ofta reportage från Extremetävlingar typ över Anderna 50 mil på tre dagar, då samtliga deltagare blir skadade på ett eller annat sätt och det framställs bara som positivt och tufft. Bojkotta RW, läs Bureborns blogg istället! Alla smärtprofeter och bakåtsträvare borde som straff få starta längst bak i Göteborgsvarvet för att kunna uppleva den massiva mur av glada motionärer som utgör det bästa av löparvärlden.

  4. Benet: Skönt att jag inte är ensam om att reagera! På sätt och vis tycker jag synd om karl. Vilken löparglädje han går miste om!

    Jumper: Nog var jag rätt säker på att du stod på min sida i den här frågan. Tror min lite ilsknare reaktion kan förklaras av att jag – eftersom jag var sjuk – hade gott om tid att läsa gamla löpartidningar. En krönika ger bara lite bitter eftersmak, men i en tät svärm blir det bara för mycket.
    Läste förexten också en intressant betraktelse om löpare kontra joggare. Icke i RW. Joggare är faktiskt klokare än löpare. Återkommer nog till det i ett senare inlägg.
    Angående min sjukdom lever jag på hoppet.

    Startnumret: ULK är ju bara en så förbenat trivsam löparklubb!
    Undrar varthän den svenska löpareliten skulle bära hän om de läste min blogg. Skulle vi få se Musse lunka runt i mysbyxor blott och bart för att få njuta av fågelsången?
    Appropå smärta förexten – och att ignorera smärtsignaler – samme chefredaktör förordade i en annan krönika att vissa skador botas bäst med – just det – löpning. Och så kutar han vidare med en inflammerad slemsäck i hälen (tror jag det var). Och kroppen full med voltaren.

  5. Tänkvärt skrivet och tänkvärda kommentarer. Själv läste jag nog inte artiklarna på det här sättet. Jag brukar läsa Runner´s för att bli inspirerad och filtrerar väl bor det som skaver. Blev faktiskt mer irriterad av de 33 sidorna med information om kommande löptävlingar.

    Vid efterhandsläsning kan jag dock hålla med om att artikeln om Svanlund är lite väl logementsgrabbig.

    Själv saknar jag nog egenskapen att kunna ta i så att det gör riktigt ont. Ibland tycker jag det är beklagansvärt även om jag i gunden är nöjd med omsorgen från min hjärna. Men visst måste även jag erkänna att jag söker vägar att bli bättre, vilket då och då driver mig till blodsmakens gränsland. Och jag måste tyvärr erkänna – efteråt njuter jag.

  6. Ser att ULKs träningsläger står på agendan. Kanske ses vi då, tror dock inte att jag mäktar med hela schemat, utan jag står nog över något eller några pass.

  7. Visst, löpare lider, lär sig uthärda och vissa kanske t om kan säga att de njuter av smärtan – men betydligt fler gör det inte. Däremot pressar sig alla och överskrider sina gränser i någon grad.

    Jag är dock en av de som gillar löpningens onda sidor.

    Visst är smärta en varningssignal, men lets face it, det är inte så jäkla sunt att klättra ppför bergsväggar eller ställa sig i en aerobicsgrupp framför en skrikande fascist heller. Att anstränga sig gör ofta ont, fast jag anser inte att löpning går ut på att få ont.
    Jag tycker dock att det är tillfredsställande att pressa mig fram till mental och fysisk trötthet och därmed ”smärtan”.

    Det är skillnad på smärta och smärta. I mitt fall har det inget med en negativ, extrem smärta, eller blodsmak och sprängande lungor, att göra – för det hatar jag. Jag lider inte men jag njuter inte heller. Denna smärta är oftast ett kvitto på att jag befinner där jag eftersträvar att vara och då upplevs ju den också som positiv. Fast det är inget jag eftersträvar varje gång, för i 9 av 10 fall vill jag springa med jämn och bra ansträngningsnivå, kontrollerat, utan smärta.

    Väljer man att satsa på maraton så kommer man inte ifrån att en viss smärta och utmattning kommer att uppstå. Jag tror att alla som sedan väljer att springa det en gång till, dessutom med förhoppning om bättre tider, också måste finna fysisk och mental utmaning intressant.

    Alla har ett eget mål: snabbare, längre, oftare eller kanske bara ibland. Många vill jogga i ett tempo som gör att man har full kontroll och bara mår bra. Att man får lida lite ibland när man springer kommer vi inte ifrån. Att springa långt eller snabbt är morskt, men att enbart försöka göra det till en machosport gynnar dock ingen.

    Att han sedan diskutera kvalitetsförsämringar generellt på (elit-)motionsnivå är bara dumt. Vem bryr sig?

  8. Jag gillar att pressa mig, jag kan gilla mjölksyrans smärta och jag älskar att träna hårt för att få resultat. Det betyder dock inte att jag tycker att jag är ”mer” löpare än de som inte gillar mjölksyran. Eller att jag för den delen instämmer i att löparna är ”sämre” nu. Tycker att det är bedrövligt att man befäster myten om att Riktiga Löpare är synonymt med självplågeri, där bara träning som gör ont och helst omfattar skada räknas…
    Nä, fram för riktiga löpare, vardagshjältar som springer. Spelar roll om det är 1 km eller 40? Om det tar 3 minuter eller 10 att lägga kilometern bakom sig? Den bästa träningen är den som blir av, där är vi; alla de riktiga löparna!

  9. Oliver: Som jag ”sa” till jumper – att jag reagerade så kraftigt beror nog på att jag fick en överdos av chefredaktören och hans löparideal. Jag hoppas innerligt att han håller sig till att skriva ledarna hädanefter. Mer än så, då överväger jag att säga upp prenumerationen.
    Klart det kan vara skönt ibland att pressa sig lite extra – det gör ju jag också – men jag tycker inte att jag är mer löpare än någon annan på grund av det. Känner du dig som en löpare – japp då är du det! Vill du hellre kallas en joggare – då är du just det!

    Startnumret: Hoppas vi ses! Men just nu är jag tveksam till att det alls blir ngt läger för min del. Förkylningen som jag trodde var på väg bort, har nu angripit halsen. På riktigt.

    Jogga: Tänk – jag kunde allt tro att du var en riktig löparmasochist! 😉
    Det är just det där med att machoidealet ska pådyvlas alla och envar som irriterar mig. Att den – enligt vissa – utgör löpningens innersta kärna, och att löpning utan den är värdelös. I övrigt tror jag som du att löpning för många innebär just en mental och fysiskt utmaning. Som dessutom kan innefatta smärta. För mig är dock den mentala utmaningen viktigare än den fysiska. Jag kan pckså uppskatta ett svidande pass då och då, men blodsmak? Nej där går gränsen.

    Karin: Så är du också en snabb kanin som presterar fin-fina resultat! Men det som är mest fantastisk med dig är just att du inte ser ner på oss andra. Det gillar jag.

  10. En löpare som om och om igen blir skadad och aldrig lär sig är inte en speciellt smart löpare, och jag har också svårt att förstå varför man ska beundra det. Visst kan man ha otur och vricka foten eller liknande men att aldrig lyssna kroppen och ta det lugnare när den protesterar är ju ganska korkat. Löpning handlar väl snarare om att träna på ett sådant sätt att man inte blir skadad eftersom det är kontinuiteten i träningen som främst avgör om man blir bättre eller inte. Alltså borde vi ju snarare beundra dem som tränat smartast!
    Sen om smärtan…själv gillar jag inte alls smärtan men gillar att pressa mig då och då för att bli bättre, men det är inte smärtan jag är ute efter utan att bli bättre och då får man ibland stå ut med att gör lite ont. Sen är jag ju mycket intresserad av att läsa allt jag kommer över om framgångsrika löpare och en sak de flesta av dem har gemensamt är att de faktiskt inte pressat sig speciellt hårt på träningarna (sen att de maxar på tävlingar är en annan sak). Det som gjort dem bra är istället (förutom att vissa av dem har en otrolig genetisk talang) att de år efter år gnatat på och haft regelbundenhet i träningen och långsamt trappat upp mängd och fart och till slut var de i världsklass. Sånt imponerar på mig, att ha en sådan envishet och tålamod att man till sist står där på toppen. Givetvis har de haft en smart tränare också som sett till att de inte pressat sig för hårt. En av alla framgånsrika tränarna var nyazeeländska Arthur Lydiard som alltid sa ”Train – Don’t Strain”, vilket jag tycker är ett utmärkt sätt att se på träningen.

  11. Mia: Aha, se där. Jag filar på ett svar…

    Medeldist: Du har så rätt! Klart missriktad beundran det där. De må vara tjurskalliga – men också tjockskalliga. Och inte särskilt smarta.
    Tar Lydiards ord till mitt hjärta. Själv har jag hittills inte läst särsklit mycket om löpning. Men nu ligger ett gäng luntor på mitt sängbord. Och eftersom jag är sjuk hinner jag läsa. För träna kan jag då inte. Bläddar som bäst i Daniels Running formula – och inser att jag faktiskt tränar alldeles lagom utifrån hans teorier och mina tävlingsresultat. Det känns riktigt bra – för den här nivån av ”smärta” känns alldeles lagom för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s