Hör det redan när jag står i omklädningsrummet. Ett taktfast marscherande. Lika kraftfullt och unisont som röda arméns parader framför en sovjetisk president i pälsmössa. I samma ögonblick som jag öppnar dörren och kan se in i träningshallen slänger sig soldaterna ner på det ljusblå golvet. Tätt, tätt som packade sillar ligger de där – och jag förflyttas från Moskva till en isig udde i Antarktisk. Där en skvadron sälar vältrar sig på mage och lyfter nosarna mot himlen. Utifrån kan ett pass på F&S verkligen se besynnerligt ut.
Själv smet jag förbi hallen och vidare in på gymet. Man kan definitvt ifrågasätta det kloka i att inleda en nya era i löpningen – efter två och en halv veckas uppehåll – med löpband. Spring i benen, medryckande musik och öronbedövande ljudnivå på i-poden hjälper liksom inte. Det är helt enkelt urbota trist att springa på ett rullande band och stirra på sig själv i en spegel. Visserligen fanns betydligt mer intressanta saker att titta på i omgivningarna, som mannen på löpbandet intill som tränade intervaller. Hoppade på och av bandet i farten. Hur sjutton fixar man det? Men som ovan löpbandspringare har jag svårt med balansen och får nöja mig med utsikten framåt. Sneglade åt sidorna innebär akut risk för vurpa.
Så varför utsätter hon sig då för detta? Varför springer hon inte utomhus och njuter av sitt första löppass på veckor?
Svaret stavas rädsla. Det är aningen irrationellt, men jag tycker det känns otryggt att springa utomhus en kväll när ingen väntar på mig därhemma. När ingen märker om jag är borta misstänkt länge. När ingen finns i närheten som kan ge sig ut och leta om jag inte dykt upp på ett par timmar. Mobiltelefon i all ära. Men jag kanske faller baklänges och slår skallen i isen. Ligger där medvetslös på en landsväg. En landsväg där nästa bil kanske passerar först framåt morgontimmarna.
Eftersom jag är gräsänka just nu fick det bli löpbandet. Lyckades dock bara skrapa ihop 7 K. Och det berodde inte bara på tristessen. Det gick lite för fort i början eftersom jag lyckades förtränga att ett långt löpuppehåll inte gör underverk för konditionen. Tvärtom. Däremot är det god medicin mot stela och korta muskler. Jag stretchade. Slet och drog åt alla håll – men åstadkom knappt ett svagt stramande. Inte ens rumpan reagerade.
Men till helgen är familjen tillbaka. Då ska det bli springa av. På riktigt.
……………………………………………………………
blogg@bureborn 
Förefaller både klokt och rationellt att välja bort en hal och öde landsväg när det finns alternativ. Kul att du är på språng igen!
För övrigt är din morfning av röda armén värd ett patent.
Varje gång någon berättar hur tråkigt det är att springa på löpband, får jag lust att prova. Något säger mig att jag skulle tycka att det var intressant. Bara att klara av det rent tekniskt låter spännande för en som på sin höjd sprungit någon minut ouppvärmd på Löplabbet eller Runners Store. Tyvärr kostar det hundra kronor i KTH-hallen och då får man ladda för ett riktigt långpass om man ska få valuta för pengen.
Fråga: Kan du inte springa efter jobbet i Uppsala? Där är det väl alltid folk ute och går. Själv saknar jag fantasi och är följaktligen odödlig.
Jumper: Testa Gym & Sim i Vallentuna, dom kanske är billigare? Men även om det är gratis så är det inte prisvärt för löpband är tämligen trist, trots att jag alltid lyckas matcha med att deadliest catch sänds på discovery. http://en.wikipedia.org/wiki/Deadliest_Catch
Gym & Sim har känts lite flådigt. Har för mig att någon i hushållet haft ett gratisbesök att erbjuda utan att jag nappat. Men varför inte? Någon gång måste jag ta reda på hur tråkigt det är…..
…. tycker alltså jumper.
(Jag råkade vara felaktigt inloggad som Asgam).
Oliver: Synd bara att just det här alternativet lämnar en del att önska. Men å andra sidan tränar man pysket samtidigt.
Jumper: man kan helt klart betrakta det hela som ett psykologiskt – och socialt – experiment.
Egentligen skulle jag naturligtvis kunna springa i mer välbefolkade Uppsala, men då är jag å andra sidan orolig för att stöta på otäcka människor. Läs våldtäktsmän… och så finns ingen som väntar på mig och larmar polisen och där ligger jag och förblöder bakom en buske. Nämnde jag att jag inte alltid är rationell?
Springa på lunchen däremot gör jag gärna. Just i går funkade det inte. Och i morgon springer jag i Uppsala på kvällen. Men då har jag sällskap av ULK.
Jag kan bara le och hålla med om Friskisklanens märkliga beteende 🙂 Och att det är tråkigt att springa på löpband… Tänk att springa 7 km och ändå inte komma en meter framåt 😉
Klokt att ta det säkra före det osäkra, det vore för otäckt om något skulle hända dig och ingen väntar hemma.
Karin: Det är verkligen en klna, en rätt trevlig sådan, men de har sina sidor. Konstigt nog känns det helt normalt när man sjölv är en av sälarna. 😉