Jag hade nästan glömt det. Att det finns dagar när löpning är pest och pina. Jag sprang långpass idag. Halvlångt åtminstone (17,5). Det var knappa två timmars plåga från start till mål. Ingenting fungerade. Benen var ömma, fötterna sved, kroppen var slut och hjärnan hade tråkigt.
Lägger till handlingarna. Försöker förtränga. Glömma känslan. Det enda jag vill minnas är att jag besegrade motståndet. Svor och sprang. Och vann.
……………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Du vann! Grattis! Man behöver ju skitpassen för att älska de andra passen, oturligt när de inträffar på 2-timmarsrundor dock – kunde liksom komma under en spontan sexkilometare istället!
Hade själv ett sådant tröstlöst viljepass senast den 24 januari. Och fler kommer.(Se där vad man kan ha sin träningsdagbok till).
Så är det ibland och jag har frågat mig om man bara inte ska ge upp då
Hmm nu råka jag skicka inlägget ovan, var ju inte klarskriven!
I alla fall så här skulle det stå:
Så är det ibland och jag har frågat mig om man bara inte ska ge upp då för man undrar vad kroppen tjänar på det. Men samtidigt så är det såna pass som gör att man fortsätter springa för man vet att det i längden ändå är bra!
Mia: Sannerligen! Tröstar mig med att det nog byggde karaktär. Tyvärr börjar jag idag fundera på om det var en dyrköpt seger…
Jumper: Det är ju för väl att dagboken innehåller glädjeskutt också. De brukar jag fördjupa mig i när jag börjar tvivla på varför i hela friden jag springer…
Dunceor: Jag brukar intala mig att det ändå ger nåt, för maratonskallen om inte annat. Men just den här gången börjar jag allvarligt överväga om jag inte gjorde ett riktigt, riktigt dåligt val som fortsatte springa trots att kroppen ville gå hem. Den trycker och sticker oroväckande i hjärttrakten nu på morgonen… Väntar på att vårdcentralen ska ringa upp. 😦
Tryckningar i hjärttrakten ska man inte nonchalera även om grundtipset är att du startat om lite väl ivrigt. Hoppas du får komma på omedelbar koll.
Det där var en ”städa ur virusarna ur kroppen”-runda, som kommer efter sjukdom. Jag är övertygad om det! Men visst kommer de tunga rundorna med jämna mellanrum, inte är det kul när det händer men det är desto roligare när man hittar rytmen igen. Och du, du vann! Snyggt!
Hur mår du nu?
Oliver: Jooo, nog var jag lite överambitiös…
Eftersom jag mumlade något om tryck i hjärttrakten fick jag komma på EKG. Det såg bara fint ut.
Karin: Jag viftar ivrigt med dammvippan, men de är sannerligen envetna de här virusen. Efter gårdagsnattens pulsökningar och hjärtsnörp trappar jag upp piano, piano. Och drömmer om rytmen.
Butlern: Jo, tack, mycket bättre. Läkarkollen uteslöt min stora fasa; trubbel i hjärtmuskel eller hjärtsäcken. Bara det gjorde mig lättare i kroppen.
Även vi här i Snitsarbo lättade några hekto. Vad skönt!!!
Du är en vinnare. Heja heja! Att ta pigg igenom skitpass är alltid en seger.
Har varit ute och farit ett par veckor och haft mycket svårt att följa med i blogsfären. Sitter nu på tåget på väg hem från Kastrup och har nu precis påbörjat uppdateringen. Spännande!
Skönt att läsa att du mår bättre nu!
pigg = sig
Att skriva blogkommentarer på sin telefon har sina sidor 🙂
Benet: Är imponerad av din telefonhantering – själv klarar jag inte mer än enstaviga ord!
Lite piggare är jag allt, men fortfarande inte pigg som en spigg. Drömmer om den morgon när jag vaknar och kan andas helt fritt genom nosen…