Jag vet inte om jag håller på att skaffa mig perspektiv på tillvaron. Proportionalitet. Eller om jag bara är en hopplös dramaqueen…
Det känns som det var evigheter sedan jag sprang. På riktigt. Inte på löpbandet, inte skitpass, inte på grund av träningspanik för att mina stapeldiagram och loggade kilometrar slår i botten. Överväger förexten allvarligt att skippa allt vad träningsdagbok heter. Blir bara stressad. Överväger också att skippa allt vad täningsplanering heter. Blir bara stressad. Övervägde också att lägga ner bloggen. Men där gick gränsen.
Livet kan ju omöjligt gå ut på att jag ska gräma sig över att inte kunna träna. Att jag varje morgon ska vakna, dra ett djupt andetag, och känna efter om jag är frisk nog att springa. Och sen få en släng av ångest när jag inte känner mig riktigt hundra. Att känna panik över att muskler förtvinar och konditionen försvinner. Att jag ständigt ska gå runt och fundera på om jag borde revidera maratonmål och tävlingsplanering.
Jag önskar att jag var en valfisk. Då kunde jag somna en kväll med en lång slingrig svans och sedan vakna utan svans men med en gigantisk mun. Så plötsligt- en annan vacker dag i havsdjupet – skulle jag slå upp mina fiskögon; jag skulle nu vara hane istället för hona och slippa äta överhuvudtaget. Ok, de förvandlas säkert inte sådär huxflux, familjen Cetomimidae, men de är fascinerande. En och samma fisk, men helt olika liv, som yngel, hona och hane. I Biology letters kan man läsa om dem.
Men nu är jag ingen valfisk. Jag är bara en tjej som gärna vill vara löpare, men som just nu tycker sig förvandlas till en icke-sådan. Eller så vill jag inte vara en löpare alls? För det kanske innebär att livet ska bestå av träningsångest?
Ge mig en serpentinliknande svans så ska jag visa er hur snyggt jag kan simma!
……………………………………………………………………
blogg@bureborn 
*suckar* jaaa, du jag har också träningsångest och vill inte se mina påvra resultat i dagboken… men jag försöker se framåt och se det på ett års basis. Jag ska ha fler registrerade minuter än vid förra årets slut. Just nu går det trögt med träningen men det kan bara bli bättre.
Men Sofia, jag har för mig att du inte gillar att blöta huvudet när du simmar, du får nog lov att torrsimma på stranden istället 😉
Har tyvärr inga serpentinliknande svansar att dela ut. Dock ett vittnesbörd om att ett bakslag på några veckor inte alls behöver vara någon katastrof.
Förra våren tvingades jag till ett sex veckor långt träningsuppehåll. Jag kände samma panik som du nu beskriver. I slutet på april skaffade jag läkarintyg på att jag inte kunde delta i Stockholm Marathon. Fem veckor senare var läget förändrat. Jag deltog – och tog mig runt på nytt personligt rekord.
Jag tror att du har tid och råd att låta löparlarven förpuppa sig. Skit i träningen ett tag! Ta en promenad i stället! Förr än du anar ger kroppen besked om vad larven förvandlas till.
Jag känner lite samma också. Jag har kunnat träna på bra men inte kunnat springa. Varje jag åker på någon skavank så får jag alltid känslan att allt är förlorat, jag kommer aldrig göra en bra tid och jag kommer aldrig kunna komma in i regelbunden löpträning. Samtidigt så är det typ en-två veckor jag har missat och det är inte hela världen (speciellt inte eftersom jag har kunnat alternativträna).
Jag har inget bra svar på hur man ska tänka, bara sympati för hur du känner.
Ja, Oliver Stures exempel borde väl bota all slags träningspanik. Om det är resultaten och storformen man fruktar ska flyga sin kos.
Jag vill gå ännu längre i min avindoktrinering och tar fasta på ditt svar på frågan ”Varför springer du?” i den berömda utmaningen härförleden. Fråga dig själv: Vad händer om du aldrig någonsin springer maraton under 4 timmar. Har all löpning varit meningslös då? Naturligtvis inte.
När jag slår upp min sida i funbeat, möts jag av några staplar till höger som visar mina ”kompisars” tränade tid. Tyvärr finns det ingen stapel som visar hur roligt det varit att springa eller gympa.
Jag ser inte mina noteringar i träningsdagboken som redovisningar inför mitt samvete utan bara som minnesanteckningar. De hjälper mig att få perspektiv på mitt löpande. Ibland ger de i efterhand små återupplevelser. Jag är glad åt dem.
Till det kloka rådet att promenera vill jag föreslå att göra det i träningskläder. Om du får lust så spring en stund. Jag har själv ganska låg träningslust i snö och köld, men när jag bestämmer mig för att springa på känsla brukar jag alltid komma ut. Se träningslägret i söder som den semester det är. Och till en skön semester hör väl att springa en sväng då och då…
För övrigt visste jag inte ens att det fanns något som hette ”valfisk” annat än i bibeln. På denna blogg lär man sig alltid något nytt.
Du skall icke misströsta, kära syster. Trots att livet kan te sig meningslöst utan regelbunden löpning vet både du och jag att livet är större än så och att löpningen finns med dig även de dagar du av en eller annan anledning inte har möjligheten att själv praktiskt utöva.
Din känsla av ångest bevisar det faktum att löpningen för dig är en passion så stark som bara en äkta passion kan vara, men ångest skall du inte behöva känna. Träningsdagböcker är till för att sporra, inte för att ge dig ångestfyllda tankar. Sporrar de, använd dem, ger de en negativ inverkan på ditt löparliv, skippa dem. Låt de inte ta glädjen från din löpning. Det är bara dumt.
Jag kan mycket väl förstå din beskrivna känsla om när du vaknar på morgonen och känner efter ifall du är frisk/hel nog för att kunna springa. Tänk om svaret blir nej? Då mår du ju ännu sämre än dagen innan.
Jag känner igen det eftersom jag själv upplevde det under hela förra våren. Jag blev inte kvitt den hemska känslan förrän jag pratade med sjukgymnast M som fick mig att förstå att jag var TVUNGEN att verkligen vila från löpningen för att bli kvitt den inflammation som var min anledning till ett ofrivilligt löpcelibat. Vila UTAN dåligt samvete för att sedan sakta men säkert ta mig tillbaka dit jag ville vara.
Både du och jag vet att du kommer att bli frisk nog för att åter kunna springa. Dock tror jag att övergången från icke-löpbart tillstånd till löpbart dito kommer att vara smått diffus. Därför är jag inne på samma spår som jumper; Byt om till löparkläder. Ge dig ut på en promenad med en skön glädjekänsla i kroppen (nu är jag i alla fall ombytt och ute i spåren!). Promenera, le, skratta, titta, andas. Känns det bra, jogga ett slag för att sedan fortsätta din promenad.
Ett litet steg i taget så skall du se att du är tillbaka på allvar innan du vet ordet av. Och då ska du se att uppehållet du precis genomlidit varken känns speciellt långt eller speciellt hemskt. Utan bara som en helt vanlig påtvingad paus som drabbar oss löpare då och då.
*varm å go´ inombords*
Ni är bara alldeles, alldeles underbara!! Så mycket omtanke, så mycket klokskap. Kram på er!
Jag återkommer med lite fler reflektioner. Men just nu svämmar skrivbordet över. Måste jobba. Som f-n.
Jag ser att jag använt ordet ”avindoktrinering” i min kommentar. Det står jag för. Jag är beredd att skriva en egen hötteskrift mot ”indoktrineringen i löparbloggosfären”. Även om till exempel den så kallade joggerskan i princip sägs ha en sund inställning till sitt löpande, hyllas i praktiken andra ideal. För egen del tycks de flesta löparbloggare leva efter mottot ”När du vilar, tränar dina konkurrenter” eller ”För varje dag du inte tränar, tar det en dag längre att bli bra”, och talar med detta om vad som egentligen gäller. Om man ”känner panik över att muskler förtvinar och konditionen försvinner”, är det något man har lärt sig att känna. Det är sorgligt om det ska behövas allvarliga skador eller sjukdomar, innan vi förstår vad löpning borde handla om. J’accuse!
Inte har jag några botemedel… däremot känner jag igen mig helt och fullt i dina tankar. Jag tror att Benet har helt rätt i det han skriver om äkta passion. Det är så dubbelt, för visst vill man göra det man älskar, men utan krav och ångest. Ta ett steg tillbaka, Bureborn. Titta på hur långt du har kommit hittills, du har gjort makalösa framsteg. Vägen är inte spikrak, det går upp och ner, det finns annat i livet som kräver energi. Låt det vara så. Du kommer att hitta tillbaka och ha underbara pass, jag är säker på det. Sköt om dig så länge och släpp alla krav. Du är bäst när du är du! 🙂
Tack igen alla!
Paniken och det dåliga samvetet har stillat sig. Det här med träningsstress är besvärligt, själv behöver jag springa för att må bra. Jag blir rastlös om jag inte springer. Samtidigt som jag förlorar ork och motivation att ta mig för ett endaste dugg. Ingen bra kombo.
Alltså: jag mår redan lite pissigt rent psykiskt och mentalt på grund av att jag inte kan springa. Och så lägger jag lite självpåtagen (eller indoktrinerad?) stress som glasyr på toppen. Resultat: melodramatik.
Nu har jag tassat omkring i världen i löparskor. Lugnt och försiktigt. Känner igen mig själv igen. Och jag är faktiskt riktigt bra! 🙂