Femtioelfte gången gillt

Världen befinner sig längre bort när man är i Portugal. Den digitala alltså. Har försökt uppdatera bloggen, men tvingats kapitulera för urusla nätverk. Nu har jag äntligen lyckats smyga mig ut. Håll tummarna för att det håller! Och hav tålamod med ett flera dagar långt inlägg. Bildbevis? Marathon Mia är inte bara en sjuhelsikes löpare och ett sprudlande energiknippe, hon har med sig både kamera och nödvändig kabel (vilket vissa andra glömt). Kika in på hennes blogg vettja!

 

Jag tror jag har landat snart, krupit ut ur resbubblan. Ett limbo där man ständigt går runt med lock för sinnet. Inte helt frånvarande, men bara halvt närvarande. Första kvällens lugna distanspass är aningen diffust. Jag babblade glatt med Mia hela vägen, då glömmer man lätt att man springer. Men det är bara en del av förklaringen, resten står resbubblan för. Och möjligen den tidiga avresan. Halv fyra är okristligt tidigt.

 

Lite minns jag: den underbara doften av pinjeträd, de gigantiska kottarna som låg i det röda gruset, snåren av blommande vit ginst (?), luftdraget mot de bara benen. Drygt åtta kilometer sprang vi. Sen åt jag visst. Lyssnade på Anders Szalkai, men jag hörde nog aldrig vad han sa. Somnade.

 

Måndag

Hade gärna velat ligga kvar under den vinröda fleecefilten när mobilen pinglade vid sju, men träningsläger måste självklart inledas ambitiöst. Upp och iväg. Ett huttrande gäng möttes mitt emot hotellet. Szalkai huttrade minst, men så hade han också vindbyxor, långärmad t-shirt under kortärmad dito, plus mössa. Jag valde halvlånga tajts och långärmad t-shirt. Ingen mössa. Alldeles lagom för en mulen, småblåsig morgon i Algarve.

 

Indelade i fyra grupper gav vi oss av längs stranden där havet just dragit sig tillbaka. Lämnat sanden hårt packad. Nyvakna, tufsiga måstonåringar följde oss med blicken där vi drog fram, ett lämmeltåg av löpglada. Snabbfotningarna först, så vi i medelgruppen (måltid på maran 3:45 – 4:15), sen de som tar det ännu lite lugnare och sist stavgångarna. 6 kilometer i 6-tempo för oss ”lagoma”.

 

Tillbaka på stranden ett par timmar senare. En gigantisk sandlåda fylld med spännande fynd för en fyraåring. Och hennes mamma. Snäckor, snäckor, snäckor och en och annan drivvedsplanka. Bygger vulkaner, gräver gropar åt sjöjungfrur. Sanden perfekt för kakor i det lätta duggregnet. De grå dyningarna flyter samman med en lika grå himmel vid horisonten.

 

Sen eftermiddag och dax för pass nummer två: uppvärmning 6 K följt av löpskolning. Fortfarande noll kontroll på vart i landskapet jag befinner mig. Den mentala kartan har inte synkats med omgivningarna. Springer i blindo, ledarna och gruppen är mina vita käppar i naturreservatet.

 

I en kort backe samlas samtliga, instruerade av Sz sprätter vi rött grus. Låga skip, 45-graders skip, höga skip, hälkick på vart tredje steg, hälkick på varje steg, nån märklig sprättig variant – likt en häst som steppar över ett lågt hinder, framåtsprätt med stela ben, indianhopp. Och så tre teknikbackar på det. Otroligt roligt!

 

Tisdag

Vaknade i god tid, innan ringningen klockan 7.  Men stod ändå över den gemensamma morgonjoggen. Vill andas in den salta luften i ensamhet. Bara jag och de långsamma dyningarna. För att vänta in ebb och få springvänlig strand måste jag vänta till halv tio. Får sällskap av solen när jag ger mig av. Ju närmare spanska gränsen desto större blir drivorna av snäckskal, krasar under skosulorna. Små vadarfåglar kilar blixtsnabbt över den sand som havet just lämnat åter.

 

Trekvart senare är jag tillbaka. 7,5 tröga kilometrar. Beror knappast på underlaget, sanden är hård som asfalt men ger i och för sig inte samma frånskjut som den segare vägbeläggnignen. Snabbt upp med hissen (12:e våningen), byte av kläder och ner i träningslokalen för en omgång core. Kylskåp är bara förnamnet. Fnissar ikapp med sambon och Pumlan.

 

Eftermiddagens 3-minutersintervaller får sambon, jag leker istället ”jaga blomman” med Pumlan i pinjeskogen. Grämer mig (men bara lite) när M kommer tillbaka, lite stel i låren men hög på löparlycka. Han, som nästan aldrig springer, fick beröm, order om att ta i mer eftersom han knappt blev andfådd. Glad och nöjd knyter han av sig de fortfarande glänsande, nya dojjorna.

 

Onsdag

Min löpartur igen. Morgonjogg. Ännu kyligare denna morgon, men i den snåriga pinjeskogen är det nästan vindstilla. Förlänger medelgruppens planerade 5K med ytterligare 2,5 – måste ju ta igen gårdagens slöande. Känner mig ändå lite lat; när vi stretchar på hotelltrappan studsar ultragänget ut för en 50K-runda.

 

Efter frukost tar familjen Bureborn en promenad till närliggande Vila Real de San Antonio. En liten men riktig stad, till skillnad från Monte Gordo som faktiskt är en rätt sunkig turistfålla. I Vila Real röker riktiga portugiser på barerna. Och handlar i butikerna. Butiker som märkligt nog samtliga erbjuder samma varor: handdukar, lakanset, morgonrockar och förkläden. Enbart i pastell.

 

Nu återstår bara en dryg timme innan det är dags igen: 45 minuters distans som uppvärmning och sen en duvning funktionell träning för löpare. Sen får trötta fötter vila – ända tills på fredag. I morgon (torsdag) tar vi bussen västerut på historisk utflykt.

Annonser

6 tankar om “Femtioelfte gången gillt

  1. Tack för uppdateringen. Den var efterlängtad!

    Låter ju som att du har det precis så fantastiskt härligt som jag hoppades att du skulle få det. Min längtan till varmare dagar blir inte mindre av att läsa om dina sköna dagar. Och vad kul att sambon också springer! Det blir ju dubbel glädje. Minst.

    Själv lufsade jag runt i blåsiga Lund idag under lunchen. Tillsammans med Dunceor. 🙂 Det var en kanonskön och supertrevlig liten nätt runda.

    Ha det fortsatt gott med löpningen, familjen, havet, Mia, Mäster Sz, Rune och alla de andra!

  2. Se där! Den som väntar, han får. Om man annars talar om ställföreträdande lidande, så är det här ställföreträdande njutning, dessutom målande beskriven. Tillsammans med MM’s bilder, där du ser ut att trivas, har jag nu hela härligheten klar för mig. Tack för det! Själv har jag sprungit ”Vintervändbanan”, där väl namnet säger det mesta.

  3. Doft av pinje, salt luft, hårt packad sand och långsamma dyningar… Din målande skildring framkallar en akut längtan efter sol och sommar.

    Ha ett fortsatt skönt träningsläger! Njut av varje sekund!

  4. Hej alla! Så trevligt att höra från er, det blir allt lite tomt utan era inpass i löparlivet må ni tro. Lite konstigt kanske, men tanke på att man bor på ett hotell fullt av löpare. Men dessa ser jag i nuläget mest till under passen. Resten av tiden gör småbarnsfamiljen Bureborn allt annat än löparrelaterat. Bygger sandslott och letar lekparker. Typ. Och vid nio stupar man i säng – nöjd och belåten och lagom mör.
    Livet är bra härligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s